20 oktober 2017

Pappa

Texten jag läste i kyrkan på min pappas begravning 171020.

Karl Gunnar ”Kalle” Karlsson

Född i Ljungaverk, Medelpad, 26 januari 1940.
Idrottsintresserad genom hela livet, var själv duktig orienterare, skidåkare och bandyspelare.
Var inte de stora känslornas man, men fick alltid tårar i ögonen när det gick bra för svenska idrottare.
Framför allt om det var någon av favoriterna, som Torgny Mogren, Charlotte Kalla eller Leksands IF.
Eller, för den delen, om det gällde någon av hans egna barnbarns framgångar, då kom tårarna alltid.  
Han har varit en hängiven supporter till sin fru, sina barn och barnbarns framfarter genom livet, på Öppet spår, dansuppvisningar, innebandyturneringar, cykeltävlingar, tennismatcher och allt annat galet vi hittat på. Inget har varit för svårt, inget har varit omöjligt, aldrig att han sagt att det var en vansinnig idé. Han har bara vallat skidor, smörjt cykelkedjor, packat bilen och sen följt med på det ena upptåget efter det andra. Land och rike runt.  
Redan som liten lärde han mig att läsa karta och att orientera. Det, i kombination med att jag ärvt åtminstone en liten del hans osvikliga lokalsinne, har räddat mig många gånger, på hemvärnsövningar, utlandsinsatser och resor. Han hade en oerhörd förmåga att läsa in en karta innan han satte sig i bilen för att köra långt, och sen köra precis rätt, helt ur minnet.
Vi har sett Vasaloppet från första parkett efter att han tittat upp i en tyst och mörk skog och sagt, ”här tror jag blir bra” och sen backat upp på någon liten skogsväg, så att vi plötsligt stod nästan mitt på skidspåret.
När vi sedan deltog i något lopp, ja, då gjorde han precis så där. Dök upp längs banan när man minst anade det och hejade på, för att sedan dyka upp igen lite senare, vid någon ny plats där han räknat ut att man skulle passera. Han visste precis när det var dags att speja, för det hade han också kalkylerat. ”Nu kommer hon snart”, kunde han säga, när vi väntade på mamma som sprang Lidingöloppet, precis innan hon dök upp i skogen.
När jag var liten var det bästa jag visste att följa med till hans jobb och åka med i hans postbil varje lov. Han jobbade över 48 år som brevbärare, han började i Laxå den 19 juli 1956 och var inneboende hos en dam där, jobbade sedan i Gävle, sorterade post på tåg, jobbade i Storvik och i över 20 år körde han på ett och samma lantbrevbärardistrikt utanför Hofors. Han var alltså en välbekant figur hos alla med postnummer 813 91, och när jag växte upp och träffade jämnåriga som bodde på hans runda, så insåg jag att han var något av en ikon, att de stått vid sina brevlådor och väntat på honom under sin uppväxt, för att få ta emot posten och snacka lite, så som han gärna gjorde. ”Är det din PAPPA?!” fick man höra, med ett visst avund i rösten.

Ja, det var min pappa. Min älskade, älskade pappa. Snäll mot allt och alla, alltid. På de trettiofem år, fyra månader och 11 dagar jag hade förmånen att ha honom hos mig, så bråkade vi inte en endaste gång och jag har aldrig sett honom arg. Enda gången han var lite hård, det var när vi åkte Kortvasan ihop och jag, som avskyr alla typer av nedförsbackar på skidor, fick höra; ”Tar du av dig skidorna och GÅR ner – då… då åker jag ifrån dig!”. Det var det värsta han kunde komma på, till sin då 23 år gamla dotter.
Jag kommer att sakna ditt visslande pappa, ditt glada ”tjena Lina!” i telefon, att dansa bugg i köket och jag kommer att tänka på dig varje gång det är trav, skidåkning, en riktigt fin fotbollsmatch eller Dag-Ottobuskis på TV, och tänka – det här skulle min pappa ha gillat.


Tack pappa, för allt. 


01 januari 2016

2015

När saker inte blir som det var tänkt, då måste man våga tänka om. Man kan inte vara ett par bara för att det är praktiskt, enkelt, ekonomiskt och hemtrevligt. Är man inte förälskad så går det inte. Han är en fantastisk människa på alla sätt och vis och jag älskar honom för den han är och för alla våra minnen.
Men ibland vill livet annorlunda.


Redan i maj, såg vi slutet på det som var vi. Många tårar och stor sorg över hur livet inte kommer att bli – men antagligen en livslång vänskap rikare. Jag rullade in i 2015 som sambo, göteborgare och Försvarsmaktsanställd. Jag rullade ut ur samma år singel, stockholmare och projektledarkonsult.
Förändringen går knappast att göra större.


Året bjöd på mängder av tårar men också många skratt. Resor har det blivit, en hel del mil har avverkats i den älskade gula bilen jag äger men det har även hunnits med en solsemester i Turkiet, en sväng i Holland och en tre veckors tripp till den amerikanska västkusten. Det är en resa som slår alla andra resor och som levde upp till exakt varenda av mina högt uppställda förväntningar. Med det bästa ressällskapet man kan ha lyckades vi bocka varje del på önskelistan.
Jag fick se Highway 1, Los Angeles, Santa Monica, Laguna Beach, Hollywoodskylten, alla stjärnorna på Hollywood Walk of Fame, Las Vegas, Grand Canyon, Death Valley, Yosemite, San Fransisco, Alcatraz, Golden Gatebron, Muir Woods… 409 mil bakom ratten och minnen jag kommer att bära med mig resten av livet.

Det har övats i gröna kläder och 2015 var året då jag fick tänja på mina gränser lite extra. Jag klev in i en utmaning genom att kliva ur min komfortzon rejält – att ta steget från ställföreträdande gruppchef till att stå framför en hel pluton och ha ordergivning, det är något jag aldrig hade trott att jag skulle göra. Den veckan lärde jag mig otroligt mycket, om vad jag kan men också vad jag inte kan. Om att våga ta beslut som inte alltid är lätta eller bekväma, att våga vara chef, att våga styra, att kliva upp när andra kliver ner, att lita på min egen erfarenhet och att det mesta går att lösa. Med mängder av intryck, blåslagen kropp och stukad tumme men med kraften av en hel pluton i ryggen fick jag lära mig att jag kan.
Nu har jag dessutom fått gå en utbildning som ger mig mer kött på benen och en helt ny trygghet i rollen och kan inte annat än längta till att övningsåret 2016 drar igång.

Jag har träffat och umgåtts med många fantastiska människor under året – men det är en särskild person som spelat en stor roll i att allt ordnat sig så bra för mig. Tack Sebastian för att du slängde ur dig ”letar du jobb i Stockholm?” på den där gräsmattan i maj. Tack för att du gick på lägenhetsvisning när jag var på Västkusten. Tack för att du kånkade och bar mina prylar vid flytten. Tack för att du är precis rätt person att anförtro den heliga materielpärmen till… Från att vara en av mina soldater till att även vara en kollega och vän. Tack!

En annan person som spelade en tung roll i mitt liv under våren var Björn. Mirakelmannen som första gången vi sågs påtalade att jag hade hållning som en makaron, att hela rehabiliteringsträningen för min onda höft kunde kastas i papperskorgen, att jag var en typisk lat cyklist med en korkad inställning till stretch och att det inte var en inflammation i höften som gjorde att jag inte kunde gå ordentligt utan korta höftböjare och en rumpa som kopplat ur och gått på semester för flera år sedan. Jag hade anmält mig till Nijmegen men kunde i slutet av januari inte gå utan att det kändes som om någon drog en slö morakniv i höften. Det fixade Björn och efter bara ett par dagars rehab var jag smärtfri för första gången på över 1,5 år. Lyckan. Tacksamheten. Det finns inte ord.

”Det gick alldeles utmärkt att gå 16 mil i Holland en gång till. Är man galen så är man.
Gjorde det ont? Svar ja. Var det värt det? Hell yeah!” – det där skrev jag 2010. Det var lika sant 2015…
När kompanichefen sista dagen på årets marsch förhörde oss på hur många mil vi egentligen tränat innan marschen och han fick gå så långt ner som 7 mil innan jag räckte upp handen, ja då skämdes jag lite.
Kanske inte den bästa uppladdningen. Men ibland kommer man ganska långt på pannben, Ipren, tejp, stretch, erfarenhet och envishet. 16 mil till exempel.
Den här gången gick jag i grupp, för första gången. Jag fick lära mig hur det är att dra när andra behöver bli dragna, att bli dragen när man har en svacka, att gemenskapen av andra, sångerna, berättelserna och den viktiga känslan av samhörighet lyfter erfarenheten och stoltheten av den gemensamma prestationen ytterligare.
2016 är det hundraårsjubileum och förmodligen ett helt galet party – jag kommer att vara mer redo än någonsin.



Flytten är ett kapitel för sig. Från att bostadsrättsföreningen sa nej och överklagan togs till Hyresnämnden som sa ja, till att flyttbilen var ett ostädat vrak till att slutligen vara på plats med alla saker. Med tavlor på väggarna, böcker i bokhyllorna, en säng att sova i. Det var många som var inblandade och som kämpat hårt och burit tungt för att hjälpa mig. Stort TACK, för att ni ställt upp. Isabel, Niklas, Lasse, Jocke, Sebastian, Gunnar, mamma och pappa – det har varit guld värt!

Årets partaj är utan tvekan vintermiddagen med kompaniet. Med den noga utvalda klänningen från USA som satt som en smäck, med sminkhjälp av fina systerdottern, med champagnekalas i nya lägenheten med några av de viktigaste människorna i mitt liv innan, med en stadig arm att hålla i på det halkiga parkettgolvet och med de finaste vänner en människa kan ha, i likadana t-shirtar på efterfesten. Från början till slut en fantastisk kväll.

Julen firades i Torsåker, hos mamma och pappa. Med en pappa som fick cellgiftsbehandling två dagar före julafton med allt vad det innebar. Trots att det här varit ett kämpigt år för mig med allt som förändrats är det ingenting mot den striden som min pappa för mot cancern, eller det tunga lass min mamma drar där hemma. Jävla cancer. Jävla, jävla skit. Det finns inget att säga som gör det bättre och det finns ingenting att göra mer än att hålla tummarna och att be. Be en liten bön att det blir bättre. Och att försöka vara stark.

Så. Årets låt, som sammanfattar 2015 på bästa sätt, var inte svår att välja. Det blev givetvis Rachel Platterns ”Fight song”.
“This is my fight song
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me.”


Så är det.
I’ve still got a lot of fight left in me.

2016 – du vet vad vi sagt. Det här är mitt år. Vårt år.
Livet, vad du än har planerat
för mig, jag är beredd.
Nu kör vi.


Instagram - #2015BestNine

17 augusti 2015

Nijmegen 2015 - tredje gången gillt?

Hösten 2008 skadade jag min vänsterfot på en övning, inget brutet men jag slet av en muskel och någon sena, rehabiliteringen blev lång och seg men sjukgymnasten uppmanade mig att gå mycket på slätt underlag. Sagt och gjort, jag gick hem och anmälde mig till min första Nijmegenmarsch. Sexton mil på asfalt.
Sjukgymnasten hävdade att det inte var så han menat, men, han sa ju att det var bra att gå långt så…

Jag klarade marschen det året, även om jag fick kyla foten varje natt för att svullnaden skulle gå ner så jag fick på mig kängorna, jag skickade ett foto på medaljen som bevis till sjukgymnasten och av bara farten anmälde jag mig och gick året efter också, men sen var det stopp. Två år räckte, jag hade fått den lite finare medaljen med krona och fixat till mina släpspännen så den lilla kronan blänkte där också, som ett tecken att jag gått mer än en gång. Nog så, tänkte jag.

Men så bytte jag hemvärnskompani och fick höra om hur andra i kompaniet gick sina första gånger. Suget kom tillbaka. Jag hade gått enskilt båda de föregående gångerna och visst vore det kul att få gå med ett gäng. Plötsligt satt jag vid datorn med näsan tryckt mot skärmen och tryckte F5 gång på gång för att vara på hugget den där februarimorgonen då platserna släpptes. 
Min höft som bråkat under 1 ½ år hade börjat ordna till sig och tack vare världens bästa Björn kunde jag äntligen gå utan att det kändes som någon drog en kniv i höften vid varje steg. Ytterligare några månaders rehabilitering och saken borde var biff, tänkte jag och anmälde mig. 

Tanken var från början att vi skulle delta som en marschgrupp från kompaniet, men eftersom platserna gick åt som smör i solsken även i år, så hann inte alla anmäla sig innan det var fulltecknat.
I juni, när de sista avanmälningarna gjorts och deltagarförteckningen var spikad, då insåg vi att vi var för få och vår marschgrupp blev åtta individuella gångare med avsikt att gå tillsammans i stället… Det skulle komma att visa sig vara en väldigt god kompromiss. 


På olika sätt tog vi oss ner till Camp Heumensoord i skogen utanför Nijmegen. En provisoriskt uppbyggd camp som härbärgerar cirka 5000 soldater under en varm sommarvecka varje år.
Några av oss flög, någon tog bussen och en del tog bilen. På söndag kväll var vi alla samlade i det som skulle bli vårt logement. Några öl tillsammans, planering, sängbäddning, en tur på campen med obligatoriska ölstopp och sedan dags att trilla i säng.

Måndagen inleddes med obligatorisk säkerhetsgenomgång för hela den svenska kontingenten, musik framförd av Borlänge hemvärnsmusikkår och en hel del information om det som komma skulle. Efter det bar det av på utflykt för några i gänget, jag hakade på till Liberty Park och det stora muséet där, fyllt av diverse fordon, foton, berättelser och föremål från Andra världskriget. En klar upplevelse!
Tre av oss drog vidare in till stan för att äta och njuta av folklivet och på kvällen tejpades det fötter, packades packningar och funderades en hel del över vad man egentligen gett sig in på.

Tisdag
Revelj kl. 03.00, upp, på med uniformen, kolla det sista med tejpningar och packning. Vi var tysta, fokuserade och nervösa. Jag hade mörkat för alla och kanske mest för mig själv hur dåligt förberedd jag faktiskt var och hur lite jag tränat. Men jag höll god min…

Försökte få i oss lite frukost, magen protesterade högljutt. Inte normal frukosttid direkt. Packade ner lite matsäck istället.
Starten gick klockan 04.37, vi travade iväg genom Suckarnas allé för första gången.

När vi kom in till staden började det regna, vi valde att stanna och ta på oss regnkläderna men givetvis slutade det lika fort som det börjat så vi fick stanna igen, ta av oss regnkläderna bara för att konstatera att det började regna igen. Då fick det helt enkelt vara och sedan stannade regnstället i packningen resten av veckan.
När vi traskat ett tag kom solen, temperaturen steg och vid nästa rast fick det bli solskyddsfaktor på. Var femte minut sa vi skål och drack lite vatten och med jämna mellanrum slickade vi i oss lite salt för att inte vattnet skulle försvinna rakt genom kroppen.
Jag tror det var vår räddning, för ingen av oss kände direkt av någon vätskebrist under veckan.

Några små blåsor och andra krämpor gjorde sig hemmastadda i våra kroppar. Efter den sista rastplatsen fick jag ont i högerfoten, ungefär som om jag vrickat den. Den smärtan fick jag sen hantera resten av marschen och jag vet fortfarande inte vad den egentligen berodde på.

Vi höll ett gott tempo, snittade 5,58 km/h den dagen enligt min pulsklocka. Första sträckan är lång, nästan 45 kilometer.

Tog en obligatorisk öl vid Bowlinghallen, som ligger ca 3 km innan man kommer tillbaka till campen. Applåderade alla som passerade förbi och bara njöt av att sitta i skuggan och dricka något kallt… Vi marscherade hela vägen in i öltältet på campen, bjöd på show med huvud-axlar-knä-och-tådans komplett med att örfila varandra och sedan hem till logementet, av med svettig uniform, dusch, lite mat, se över skadorna och lägga ny tejp inför nästa dag innan det var dags att sova.

Onsdag
Dag två, en av de kortare sträckorna, 37 km, men också en av de mentalt jobbigaste. Här gäller det att inte tänka så mycket på att man inte ens är halvvägs, för då blir det tungt i huvudet…

På morgonen tryckte vi upp hastigheten lite för att utnyttja morgonens svalka, men redan efter en timme gjorde min högerfot så ont att jag inte riktigt kunde ignorera det längre. Vi valde att göra ett kort stopp så att jag kunde dra i mig en värktablett. I samband med detta hände Hundbajsincidenten, när chefen för andra pluton så väl klev som nära nog satte sig i en rejäl nederländsk hundbajs. Det hade vi roligt åt i flera mil, ja, egentligen resten av veckan. 
Tabletten tog udden av smärtan i foten och snart småjoggade jag för att göra ”high-five” med barnen efter vägen igen.

För ”high-five” har vi gjort några under veckan. Publiken efter vägen bjuder på musik, applåder, godis, frukt, grönsaker och många glada tillrop; ”success” – som vi lärt oss betyder lycka till. En del bjuder även på vatten, i kran, i vattenspridare eller i stora tunnor, perfekt att doppa en fältmössa, en halsduk eller ett trött huvud i för en stunds svalka.

Även andra dagen passerade vi bowlinghallen och gjorde ett stopp för något kallt att dricka. Dagens dansshow i tältet vid inmarsch blev ”Små grodorna”.
Väl hemma på logementet var det samma sak som dagen innan, dusch, översyn av skador, mat, förberedelser och en tidig kväll.

Torsdag
Tredje dagen, den med de berömda sju kullarna. Kanske inte direkt någon bergsbestigning med svenska mått mätt, men visst bjuds det på lite motlut.

Redan efter en timme fick vi dagens första rejäla skrattanfall, vi stannade eftersom Anton ansåg att hans ena fot svullnat så mycket att han behövde ta ur en innersula, men det visade sig vara så att han i den arla morgonens förvirring satt tre sockor på ena foten och bara en på den andra. Sockincidenten var ett faktum!

Vi sjöng oss uppför backarna så de försvann bakom oss utan större besvär.
Ett stopp vid den kanadensiska kyrkogården för att hedra de stupade i andra världskriget hann vi också med, det är en upplevelse att ha fått se den.
Nu började fötterna protestera rejält på flera och min förbandslåda åkte fram ur stridssäcken titt som tätt. Vi fick göra ett stopp och plåstra om Petter i ett dike, göra en liten operation och lägga en provisorisk tryckavlastning på en blåsa. Är det något man lär sig under den här veckan är det att inte vara så knusslig med att gå i närkontakt med varandras fötter… Förbandslådan som kändes lite överdrivet väl tilltagen när jag packade ner den visade sig vara nästan tom på vägen hem. Den förberedde överlever!

Någon gång under sista milen gjorde vi en liten holländsk kille lyrisk då vi tog ett gruppfoto där han fick ligga i knät på oss, han skakade nöjt hand med oss allihop efteråt.
Vi gick även och höll utkik efter Patriks pappa, som enligt SMS skulle befinna sig någonstans på vägen. Sju av oss visste inte ens hur han såg ut men vi spejade ändå, och när vi vek runt ett hörn så stod han plötsligt där, vår alldeles egna hejaklack!

Dagens öltältsdans blev Pippi Långstrump, komplett med kompanichefen som apa och allt.

Fredag
Sista dagen, ingen återvändo, nu var det bara huvudet före, in i kaklet.
”Vi ska bara gå och hämta medaljen!”. 45 kilometer på agendan.

Revelj kl. 2, okristligt tidigt. För sista gången trycka i sig två yoghurt, utsmugglade från matsalen kvällen innan. På med packningen. Avmarsch klockan 03.34 och fullt fokus.
Gruppen utökades med ytterligare en krigare och alla nio trampade iväg ut genom allén för sista gången.

Eftersom vi gick individuellt startade vi alltid i första startgruppen varje morgon och hade därför gott om tid varje dag. Vi behövde aldrig stressa för att hinna i mål i tid.
En stor fördel! Givetvis utnyttjade vi lite av den tiden till att avnjuta en öl i byn Beers.

Byn Grave bjöd på femtioelva olika sorters stenläggning, världens sämsta underlag för trasiga fötter. Det gick tungt och det gick sakta, många hade rejält ont, men meter för meter närmade vi oss Charlemange, den första målgången och platsen där man som militär får sin medalj.
Jag lovade ungefär åtta kilometer innan Charlemange att jag skulle bjuda på glass bara vi gick sista biten, så det gjorde jag, vi firade med glass från McDonalds tvärs över gatan och det var länge sedan mjukglass med lite kolasås smakat så gott. Någon i publiken kom med en flaska skumpa åt oss och den satt fint den med! Hejaklacken anslöt och strödde lovord om hur duktiga vi varit.

In på Charlemange, hämta ut medaljen, eller i mitt fall, en liten grön plutt med en trea på. Den ser ut som något man får i en leksaksautomat på ICA om man lägger i fem kronor ungefär. Värd varje meter ändå.
Vi fick äta korv, lämna packning och sen gå de sista fem kilometrarna in till det riktiga målet inne i staden. Fullt ös hela vägen in! När banderollen med ”Finish” faktiskt kom, ja, då trillade det en tår eller två. Vi fixade det, allihop, vi tog oss i mål! Den stoltheten man känner i just det ögonblicket är svår att slå.
Sen haltade vi till bussen, tog oss in på campen, avnjöt en riktigt lång dusch, packade ihop alla saker och stensomnade med ett brett leende på läpparna.

Vi ses igen 2016, då tror jag att jag ska prova det här med att träna innan också…

/Lina – som tränat 7 mil innan hon satte sina två veckor gamla kängor på holländsk mark


05 november 2013

Solskenspromenad

Min nya "hemstad" , åtminstone under större delen av månaden, visar upp den ena fina sidan efter den andra. Kärleken jobbar, jag har halvofrivillig semester, det ger mig gott om tid att promenera.
Jag har kommit igång med träningen igen efter en tråkig förkylning (tack logementsboendet och den svenska kylan för den!). Känns bra, träningsvärken kom som ett brev på Posten!
Hoppas att kunna hålla i med träning och bra kost även de kommande veckorna, även om jag ska tillbaka och jobba under två av de mest intensiva veckorna på året. Förra året jobbade jag 15 timmar i sträck och somnade med kinden mot skrivaren...
Jag återkommer med rapport!
Jag har ju ett stort träningsmål som hägrar; Göteborgsvarvet i maj, då springer man bland annat över Göta älvbron, som bilden är tagen från. Nu är det bara att köra!