22 november 2010

Hej igen.

Jag är Lina. Hon som hade en blogg i flera år men som lade ner den för ett halvår sedan eftersom hon hade slut på ord. Slut på saker att säga. Slut på saker att berätta.
Som tyckte det var för svårt, för vad ska man säga när man inte längre är ute på äventyr i världen? När man är hemma? Hemma för första gången på väldigt länge. Inte bara för att vända och åka igen, utan för att stanna.


Hur spännande kan livet vara, om man bara är hemma?
Tydligen spännande nog att börja skriva igen.

Vem är då jag? Jo, jag heter som sagt Lina.

Jag är född och uppväxt i en liten by på landet men bor sedan i juni i den kungliga hufvudstaden. Omväxling förnöjer. Mellanlandade dock 8 år i en norrländsk kuststad, så övergången var inte riktigt så brutal som den kan låta.
Har en rätt brokig bana bakom mig, som genom en hel del bananskalshalkande har lett fram till min nuvarande vardag. Jag började jobba extra på Posten när jag var femton år, var sedan firman trogen mer eller mindre hela tiden, fram till jag sade upp mig från en fast tjänst i april, för att prova vingarna i stora staden, med ett tvåårigt vikariat i näven, en rejäl portion nervositet och den beprövade teorin ”if you can’t make it, fake it” i tanken.

Så här långt har det fungerat. Låt oss hoppas att det håller i sig.

Bananskalshalkandet tog mig via en tjänst vid Headquarter Kosovo Forces till en pappersvändartjänst i Sverige och jag har bytt 70 trappuppgångar om dagen på trumpetbolaget mot eget tjänsterum med utsikt över en genomfartsled i Stockholm och är extra glad över det dagar som denna, då snön yr och stormen viner runt husknuten.


Har även testat andra saker genom åren, främst iförd gröna kläder. Gjorde grundläggande soldatutbildning, lumpen, år 2007, är utbildad på diverse olika fordon, radioapparater och vapen. Fortfarande grön, är hemvärnssoldat, just nu med placering 18 mil hemifrån (nej, det är inte optimalt, men jag råkar vara väldigt, väldigt förtjust i min pluton).  Det redan omtalade äventyrandet i världen, ja, det baserar sig på två missioner (ett år) i Utlandsstyrkan.


Dessutom har jag tydligen en förkärlek till att plåga mig själv – har två gånger startat och även fullföljt Nijmegenmarschen i Holland. Sexton mil på fyra dagar, i kängor, uniform och med 10 kg packning. Över trettio grader i skuggan. 24 timmar i buss – enkel resa. Revelj kl 3.30 på natten, sova i samma tält som 300 personer, dela camp med 5500 soldater. Solsken, ösregn, 45 000 deltagare. En folkfest, en upplevelse, en utmaning. Första gången med en del blessyrer så som rejäl blåsa under den tjocka huden på hälen, andra gången skadefri fram till sista stationen den tredje dagen, då ett muskelfäste i höften artigt bockade sig, tackade för visat intresse och sa upp sig på stående fot. Övertalades till fortsatt tjänstgöring med hjälp av Voltaren både invärtes och utvärtes, hot, värme, massage och löften om vila.
Var något stel efter fjärde dagen, men i mål, en medalj rikare och med insikten att nästa års utmaning bör vara något annat. ”Been there, done that, got the t-shirt.” Eller, medaljen i alla fall. Nästa år står utmaningar som Halvvättern och Midnattsloppet på schemat.
Det är kanske något att berätta om...

Jag är alltså hon om inte ska ha en blogg, som inget har att berätta.

Men som likväl inte kan vara tyst.
Och jag är hemma, i mitt land, i min nya hemstad, i min nya lägenhet.
Det blir inte roligare än så.

Det här är min vardag. Ocensurerat och enkelt.


Välkommen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar