31 januari 2011

Allergi

Hemkommen från veckans första spinningpass. Inte helt nöjd. Det var en vikarie som körde mitt favoritpass idag.
Det sägs att smaken är som baken - delad - och visst är den så. För att jag ska vara nöjd med ett spinningpass krävs det inte speciellt mycket. Jag har cyklat på trasiga, knarriga, sneda, vingliga, tröga, svårcharmade cyklar, jag har cyklat till hemmasnickrade pass i ett tält i Kosovo där det var över trettio grader varmt innan vi ens börjat, jag har själv hoppat in som ledare och kört pass på en cykel som vickade runt längst uppe på två pallar, jag kan leva med skivor som hackar ibland och ledare som tappar bort sig, men det finns tre saker jag inte klarar av:
1. Dålig musik. JA, smaken är olika, men att köra skränig, entonig, instrumental musik i passets värsta backe, det är det snudd på dödsstraff på. Ihihihihihiiiikihihihihiiiik lät det i över tre minuter. Samma ljud, om och om och om och om igen. Jag höll på att kliva av och gå, där och då.

2. Högt ljud. Det finns ett "öra" i lokalen som mäter ljudet av en anledning, om den går från grönt till gult ibland - helt okej, om den går från gult till rött är det dags att sänka. Om den står på rött en längre stund, om cyklisterna viftar med armarna och gör tummen ner, om någon kliver av och försöker dra bort sina cykel från högtalarna och om det är några som håller för öronen, då är det dags att sänka va? Inte det?

3. Ledare som pratar heeela tiiiiden. Ledaren är där för att peppa och leda, jo, det förstår jag också. Men en ledare som pratar hela j*kla tiden går mig på nerverna. Jag orkar inte höra kom-igen-nu-ta-i-nu-kom-igen-nu-ta-i-nu-kom-igen-nu i sjuttiofem minuter. Framför allt inte i kombination med punkt två. Och inte i kombination med punkt ett. Det entoniga, skräniga ljudet, den höga volymen och en ledare som skriker "ta i nu" i falsett så det går genom märg och ben - ryyyys.

Ledaren av dagens pass lyckades pricka in samtliga tre av mina absoluta allergier i cykelsalen. Dålig musik, högt ljud trots enträget viftande från flera håll och dessutom ett konstant pladdrande. Till slut lackade jag ur, klev av och gick fram och bad henne "snälla, kan du sänka lite?" och när låten tog slut passade flera på att hojta "säääänk!", men då sa hon surt "äh, att den går upp lite på gult är inget farligt". Näe, men att den står på rött under en längre stund med en extra skränig rocklåt och ett för högt skruvat headset är faktiskt inte kul.

Dock hade hon den goda smaken att berätta att hon vikarierar nästa vecka också.
Tack, då kan jag planera om och köra ett annat pass...

Klev av cykeln direkt under nedcyklingen och när de andra började stretcha hade jag redan dragit på mig kläderna och travat hemåt. Kom hem med en mullrande huvudvärk.

Jag vet att jag låter som en gnällspik och att det här förmodligen är dagens i-landsproblem.
Men det bjuder jag på.

Var tog januari vägen?

På jobbet i morse sa någon nåt om att det var den sista januari och jag tittade förmodligen väldigt förvånat på denne. Vaddå den sista? Hallå, var tog januari vägen?

Avslutade förra veckan på jobbet med torsdagsstress och en halvdag på fredagen, stressade till tunnelbanan (och sprang på Stina, bara så där!) och vidare till bussen. Pappa hämtade mig, vi åkte hem och åt god mat, mmhmm... Inklusive chokladpannacota som pappa gjort, den var jättegod och mätt blev man.

Lördagen spenderades på långpromenad, stadig frukost, en sväng med bilen och ett möte som bar med sig en del insikter och det var både jobbigt och skönt att få haspla ur sig mycket av det som legat som en klump i halsen på sistone.
Med mig från mötet fick jag uppgiften att ta tag i det förflutna som fortfarande gör ont, vi får se om jag lyckas.

Vidare till storasyster som hjälpte mig limma en lös wire i överkäken, tur man har försänkningar i tandbranschen!
Hem, åt en mycket försenad lunch och tittade sedan på hela första säsongen av Solsidan i ett svep och skrattade så att jag fick ont i magen. Vilken helt underbar serie!

Söndagen bjöd på fin soluppgång och promenad med mamma och Hugo, frukost, några samtal, lite soffhäng med en god bok, en del pyssel med datorn, beställningar av biljetter och vidare till stan, för att fixa med min systers dator, tömma hårddisken och bränna skivor.
Sedan rullade bussen söderut och på vägen hem lyckades jag med konststycket att dribbla iväg och göra någon jag tycker om illa per SMS, bra jobbat där, inte... Som tur var hann jag bli förlåten också, innan bussen anlände till hufvudstaden. Någon gång lär jag ha sagt att man inte ska ta stora, livsavgörande beslut mitt i natten och nej, man ska inte ta stora, viktiga beslut ombord på en buss mitt ute på E4:an heller...
Jag får chans att reda ut det öga mot öga i stället, på fredag, då vi äntligen, äntligen ses. Jag både längtar och bävar, ja, det är sällan saker får vara enkla.

Fram till fredagen ska jag hinna en hel del; tvätta, städa, handla och träna, bland annat ett bergspass spinning som jag måste klä på mig och sticka iväg till nu.
 
Tjing!

26 januari 2011

Just nu

Ja, just precis nu, då känns livet rackarns bra.
Jobbat, fått massor gjort, jobbat på Friskis och kört ett intervallpass spinning, pratat i telefon, planerat lite framöver och packat, för på fredag tar jag flexledigt och sticker tidigt från jobbet.
Norrut, mot föräldrahemmet och en fin helg.

Ska fira världens bästa pappa som fyller 71 år idag, i år blir det ett lite mindre kalas än förra året, i år vet han om att jag kommer, i år åker jag från Stockholm och inte Kosovo. Det ska bli lika mysigt att träffas dock.

Nu måste jag krypa ner under täcket och sova.
Och njuta av känslan att livet faktiskt är rätt bra. ;)

25 januari 2011

Lösningen i källaren

Idag frågade chefen om jag ville hänga med på bio ikväll, han hade en plats över på premiärvisningen av den nya svenska filmen Gränsen.


"December 1942. Två unga soldater lämnar sin post vid vägspärr 83 i norra Värmland och beger sig genom vinternatten mot det naziockuperade Norges gräns. Sverige står på randen till att bli invaderat och de vill se fienden alla pratar om. Men äventyret slutar i katastrof och dagen efter får löjtnant Aron Stenström reda på att hans bror Sven är en av de försvunna soldaterna.

Nu tvingas han med oddsen emot sig ta sig in bakom fiendens linjer på ett topphemligt räddningsuppdrag. Och djupt inne i de norska skogarna inser Aron att helt andra slags gränser måste passeras om de ska komma levande därifrån
…"


Den var riktigt, riktigt bra. Mina militärt överintresserade vänner: se den!
Men, för att kunna gå var jag tvungen att stuva runt i mina planer för kvällen, vilket inte var så svårt. Kvällen skulle spenderas på ett överkroppspass för att matcha min galna träningsvärk i benen.
Som tur är har vi en lösning på sådana problem, så jag rotade lite i garderoben, skrev "FYS" på min dörr och skuttade ner i källaren, där det lämpligt nog finns ett gym.
Fyrtiofem minuter senare skut... nä, hasade jag mig upp för trapporna och hann precis hem, duscha och byta om innan det var dags för bio.

Nu har jag lika mycket träningsvärk i överkroppen som i mina stackars ben, jag har varit på galapremiär och kan därför lägga mig mer än nöjd. 

Godnatt!

24 januari 2011

Helgen

Så har hela helgen gått och jag har inte gjort många knop.
Det var dock helt planerat.

Dels behövde jag ladda batterierna efter ett par varv i den känslomässiga berg- och dalbanan jag åker runt i numera. Dels var jag trött och sliten i kroppen och hade inte lust med så mycket mer än att ligga på soffan.

Så jag har legat på soffan och marathontittat på en hel säsong av One Tree Hill.
Jag har ätit god mat, vilat, sovit och bara haft det bra.

Och gått en långpromenad i solskenet, kört steppass på Friskis i lördags och skivstångspass igår.
Perfekt sätt att ladda batterierna för en ny arbetsvecka.

Skivstångspasset lämnade en rejäl träningsvärk, framför allt i baksida lår. Denna gjorde jag ett tappert försök att trampa bort genom att gå på bergspass spinning ikväll.
Sextio minuter uppförsbacke.

Bra försök... ;)
1024 förbrukade kalorier senare och jag kommer att få rulla ur sängen i morgon.


Men den dagen, den sorgen. :)

20 januari 2011

Vänskap

Vänskap är en speciell sak, ibland kan det gå lång tid utan att man ses, men ändå är det som om man sågs igår. En del människor klickar man så bra med att det är självklart att man ska vara vänner, även om man träffas av en slump, hastigt för att sedan återvända till sina liv på varsitt håll, en stark vänskap rikare.

Jag har aldrig haft speciellt många riktigt nära vänner, jag var nog den enda i klassen som inte hade någon bästis, jag studsade liksom runt bland alla, hängde rätt mycket med killarna i klassen, hade träslöjd i stället för syslöjd, ja, det störde nog lärarna mer än eleverna, för klasskompisarna var ju vana med mig men lärarna tyckte jag var konstig som inte var med tjejerna. Var vi osams? Tyckte jag inte om dem? Jodå. Det gjorde jag visst. Och inte var vi osams heller, även om somliga lärare försökte övertyga oss om det. Vi hade förmodligen inte så mycket gemensamt just då bara. Tjejerna ryckte på axlarna och såg inget problem med det. Jag var ju som jag alltid varit - överallt. Så jag fick fortsätta ha träslöjd och det är väl egentligen inte förrän nu som jag inser att det kanske hade varit bra med lite mer syträning... Hrm...
Visst hade jag tjejkompisar också när jag var liten, men jag var aldrig någons förstahandsval. Jag var alltid tvåa. Eller trea. Och det gjorde mig inte så mycket, för jag är dels en ensamvarg som tycker om att vara ensam, dels var jag van.

Killkompisar är en trend som fortsatt, en av mina allra finaste vänner och den jag alltid snörvlande sms:ar när världen håller på att gå under, ja, min värld alltså, är en kille. Oavsett vad det gäller, oavsett tid på dygnet. Som jag tycker om mycket för att han är klok, han är lugn och sansad när jag är yr och arg, och han har bra lösningar på nästan allt. Han känner mig bättre än någon annan, ibland bättre än vad jag själv gör. Det är en vänskap jag är väldigt, väldigt rädd om.

Men i den gröna världen där jag vistats till och från i några år har jag lyckats springa på fantastiska tjejer som jag klickar så där obegripligt bra med att vi kan låta bli att ses på månader och sedan plocka upp tråden där vi lämnade av senast. De har en förmåga att sprida ut sig och dra runt i världen, precis som jag, men det spelar ingen roll, när jag minst anar det kommer det ett brev, en present med posten, ett kort med fina ord jag börjar gråta av, ett telefonsamtal, ett sms, eller som idag, ett "vad gör du, vill du hänga med och köpa kängor" - när vi inte setts eller direkt hörts på någon månad. Och så gör vi det, ses och tittar på kängor och babblar i vänstervarv och allt är som det brukar.
Så det spelar ingen roll att någon av oss är i Kosovo eller i Afghanistan, eller flyttar till Umeå eller Abisko eller Halmstad, eller pluggar i Växjö. Jag vet att om jag behöver dem så är de aldrig längre bort än att jag kan höra av mig och de ställer upp för mig till 120% utan att jag ens behöver be dem, självklart och enkelt.

Sådan vänskap är jag inte van med, men så otroligt tacksam över.
Utan mina vänner och min underbara familj vore jag halv, utan er skulle jag aldrig våga, med ert stöd törs jag nästan vad som helst. Ni reser upp mig när jag trillar, ni leder mig på rätt väg, ni är tålmodiga lyssnare, kommer med kloka råd och har oceaner av visdom att ösa ur.
Tackvare er kan jag leva livet.

Jag säger det för sällan, men ni vet att jag är så glad för att ni finns i mitt liv och att jag älskar er.

19 januari 2011

18 januari 2011

Inget täcke än

Har inte krupit ned under täcket och deppat ihop än. Samlat på mig kloka ord under dagen och landat i känslan. Täcket lockar inte lika mycket längre.

Efter jobbet avverkade jag i stället tre ärenden, hämtade ett paket på Sabis, klippte luggen (ÄNTLIGEN fick jag tummen ur) hos en ny, jättetrevlig och bara hälften så dyr frisör, yey och sedan halkade jag ned på stan, en halvtimme senare var jag klar och traskade hem med denna:


Det var andra gången jag lämnade blod och det var en lika häftig känsla denna gång också, framför allt då sköterskan klappade lite på mig och sa "tack för att just du kom".
Förra gången jag gav blod vaknade jag en morgon och hade fått SMS under natten, där det stod att mitt blod kommit till nytta hos en patient. Vilken känsla, jag kunde hjälpa någon som verkligen behövde det.
Muggen på bilden är min andra och jag kommer att vara extra stolt när jag använder den.

Sedan jag kom hem har jag tagit en stödvila på soffan, sömnen i natt var inte av bästa sort precis, nu ska jag göra ett nyckelband att ha skåpnyckeln i när jag är på gymmet, sedan ska jag packa väskan inför morgondagens dubbelpass, först jobb och sen jobb, det senare i min fina röda friskiströja.. :)
Den är jag också lite stolt över att få ha!

Bra dagar och dåliga dagar

Det finns bra dagar och sen finns det mindre bra dagar också.
Idag är en sån av den senare kategorin och jag längtar mest hem till min säng och att dra ett stort fluffigt duntäcke över huvudet och inte titta fram igen på länge.

Men, det går inte, jag måste faktiskt jobba först, sen kanske jag kan gå hem och dra det där täcket över huvudet.

Fast det är inte heller riktigt sant, för när jag slutar jobba har jag tre olika saker jag måste fixa innan jag kan gå hem.

Nåja. Vi får väl se hur det går med det där...

17 januari 2011

En bild säger mer än tusen ord...

...sägs det. Det här är en bild jag tog på mitt vardagsrumsbord igår när jag städade, det är inte ens arrangerat utan det såg faktiskt ut så här. Och det här är en bild som sammanfattar mig väldigt bra.


Ett fint blankt kvinnomagasin med fina bilder kompletterat med ett helt annat magasin, nämligen ett magasin till en automatkarbin (Ak4). Sån är jag. Jag är kjol, strumpbyxor och högklackat på jobbet lika mycket som jag är grova kängor, uniform och fullt ös med hemvärnet på helgerna mellan varven. 
Det kan förmodligen anses väldigt märkligt, men det är ingen konst att kombinera. Eller att blanda.
Det går också, även om chefen på jobbet himlar lite med ögonen ibland när jag gör honnör... :)

Helgen var fin, jag åt god middag med tjejgänget i Täby på lördag kväll, så god och så mycket mat att jag rullade hela vägen till tåget. Vi började med att titta på rengöringsprodukter och smink från Mary Kay, det var både underhållande och kul!

I söndags var det riktigt tråkigt väder, så då passade jag på att åka till IKEA och köpa nya blommor till mina fönster och lite annat småplock, bland annat fyra små tavlor att ha ovanför köksbordet.

 Köksfönstret med en provisorisk lampa. Den riktiga slog jag ju sönder av misstag före jul och någon värdig ersättare har jag inte lyckats hitta. :/

Lite mer färg ovanför köksbordet.
På korten står det Göteborg, Skåne, Stockholm och Norrland.

Två nya gröna växter i vardagsrummet.

Väl hemma med allt städade jag klart, spikade upp tavlorna i köket, tre fotografier i vardagsrummet och tvättade, kände mig väldigt huslig.

Stack iväg till Friskis och körde ett aerobicpass på kvällen, skönt!

Idag har jag jobbat, fått några nya kollegor och hunnit beta av några saker på min att-göra-lista.
Jag glömde en viktig sak hemma och fick därför stressa hem på lunchen, bara för att mötas av ett paket med en massa hjärtan på utanför min dörr, ett paket från finaste fanjunkaren i Kosovo..! Nyfiken som jag är fick paketet följa med till jobbet och när jag öppnade det var det både ett fint kort och en duschcreme från Victorias Secrets i. Ett märke som jag älskar - men en doft jag faktiskt inte hade. Endless love heter den. Mmmm! Luktar sååå gott!
Tack snälla!

På tal om duschen, så har jag fått översvämningstendenser i min, så efter en del svärande, rensande och mer svärande har jag konstaterat att jag behöver hjälp, så när fastighetsskötaren ändå ska hit och laga tre andra trasiga saker så ska han få hjälpa mig med det också. I morgon bitti, närmare bestämt.
Lika bra att sova nu då, för det sägs att hantverkare är morgonpigga.. :)

Är för övrigt riktigt, riktigt trött i mina ben, efter att ha sprungit till gymmet, kört 75 minuter bergspass spinning med 159 i medelpuls och 190 i peak, har 192 som maxpuls. 1189 kalorier förbrukade, löpningen exkluderad och promenaden hem inkluderad. Så kan det gå.
Kanske inte så märkligt att jag är trött i benen?

15 januari 2011

Utmaningar, stress och fredag

Hade en intressant dag på jobbet igår, med massor av arbetsuppgifter, små som stora. Roligt.
Allt från att "laga iPhone" (jag som aldrig ens hållit i en sådan tidigare..), jaga folk till möten, lägga upp nya beställningar, fixa bussar... Ja, det var intensiva timmar.
Hann med mycket och kunde ändå ta flex och stressa hem kl 14.00, mest tackvare att jag förvarnat chefen och då var det inga problem.

Hem, konstaterade att ett brev jag väntat på och som brevbäraren per telefon lovade att dela ut på torsdagen fortfarande inte kommit. Var bara att stressa bort till brevbäringen och hämta det, det sög faktiskt till lite i maggropen när jag var där och vimlade bland blåbackar, transporterbussar, kärror, trådvagnar, klump, reklam och plastband. Fick brevet i handen och sprang hela vägen till tunnelbanan, åkte till centralen och klev på tåget till Västerås. Väl i Västerås listade jag ut vilken lokalbuss jag skulle ta (tack för Internet i mobilen!) och kunde snart kliva in hos den nyblivna sjuksköterskan.
Det gjorde inte så mycket att jag inte hunnit äta lunch, om man säger så.
Fantastiska, hjärtformade smörgåstårtor, helt underbart goda, dessutom skaldjursfri så jag slapp pilla och fundera, det var SÅ gott!
Till efterrätt en häftig tårta som inte går att beskriva, den måste ses. Jag ska försöka ladda upp en bild från mobilen sen. Den var också god, med Daim och sockerpasta och mashmallows och... Mmmmhm.

Fick skjuts ned till tåget, som var i tid, och var hemma strax före 21.30.
Efter det spenderade jag en lååång stund i telefon med han som gör mig så glad nuförtiden, vi hjälptes åt att trolla ihop några ansökningar och hann även prata en del annat, jag somnade med ett stort fånigt leende. :)
Åh vad jag längtar till att vi kan ses igen.

Idag har jag husmorsbestyr på agendan. Här ska städas, storhandlas och lagas matlådor innan jag far på tjejmiddag ikväll. Ska även hinna med ett pass på gymmet, styrkepass med nyinhämtad inspiration från träningsgurun jag har som PT. Härligt!

Nä, nu måste jag sätta fart! Ska inviga min julklapp, gjutjärnsgrytan, idag!

13 januari 2011

Bad hairday?

Chef 1 konstaterade i morse att jag hade en intressant huvudbonad tätt följt av Chef 2 som frågade om jag möjligtvis hade "bad hairday".

Hm, vaddå?  ;) (Nej, det är inte en mössa, det är en buff/pannband)

Jag hämtade mitt paket från Addnature med mina fyra-betala-för-tre-buffar igår.
Den rödvita använde jag igår kväll, matchade friskisoutfiten, och den här kunde jag inte låta bli idag, gillar färgen! ;)

Fru From - den tredje är en ny krigarkossa/peacekossa, lika som den du har (och lika som den jag slitit ut). Den är alltid med i hemvärnspackningen och är optimal under hjälmen så man slipper ha hår överallt.. :)

Och sen har jag en fjärde, färgglad att träna i. Me love Buff. Så skönt att få undan luggen ur ögonen ibland!

Dessutom hade chefen lite rätt, jag hade en dålig hårdag, eftersom jag borde ha klippt mig för sisådär en vecka sedan eller så...

På bilden även min älsklingspryl för tillfället, min nya digitalkamera.

Nu måste jag sova, en lång dag i morgon, intressant dag på jobbet som sedan avslutas med en resa västerut och några kära återseenden, ska bli riktigt roligt. :) Sjuksköterskeexamen i Västerås på agendan!
Godnatt!

Spinnpuls - intervall

Så där ja, nu har jag avverkat mitt första egna värdpass på Friskis.
Gick finfint! Några detaljer att fila på till nästa vecka men annars fullt ös.
Jag och ledaren hade bra samarbete, passet var fullt till absolut sista plats, jag satt på den halvrassliga snedtrampade reservcykeln bakom en pelare. Tur jag inte har anlag för sjösjuka var det svajjade rätt ordentligt! ;)

55 minuter och X antal svettiga intervaller senare var jag rätt mör, men då återstod resten av jobbet: samla in och tvätta alla pulsband... Jobbets baksida, men äsch, det gick både fort och lätt.

Ramlade ut strax efter kl 19 och var hemma i duschen en halvtimme senare.

Var mitt första intervallpass och det var helt klart en ny favorit!
Är lite seg i benen idag, ett bra tecken på att jag laddade på rejält igår!

11 januari 2011

Lättare att kommentera

Tack för tipset frun, nu har jag lagt till den enklare funktionen för kommentering! :) Enklare för er - roligare för mig!

I övrigt: igår var en bra dag på jobbet och en jobbig dag i övrigt, men tackvare att jag hade en väns goda råd skvalpandes i bakhuvudet löste det sig. Ett bra samtal senare så känns allt mycket bättre.

Man kan bli rädd när man kliver ut på ny mark, men att låta rädslan ta över är det farligaste som finns. Risken blir att man på grund av den förlorar äventyret helt.

Eller för att sluta tala i gåtor; "ibland gör kärleken att man blir arg och rädd - mest rädd tror jag". Ett citat som sitter på ett vykort på insidan av min ytterdörr, som jag ser varje dag men som jag inte förrän igår förstod hur sant det var.
Efter att ha rett ut saker och ting och benat i förväntningar och rädslor så är vi tillbaka i "nu krånglar vi inte till det här". För det är när vi krånglar till det som risken är som störst att allt går åt skogen.

Man får vara rädd, men man får inte låta rädslan ta över.

Amor Vincit Omnia Et Nos Cedamus Amori.
”Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken”

09 januari 2011

Snart måndag

Har nästan avverkat hela långhelgen, swiiischh sa den, men jag har ändå hunnit göra mycket.

I torsdags gick jag Kungsholmen runt i snöstorm med min kompis M och tillhörande fika på Thelins.
Det tog oss över fyra timmar att ta oss dit, gå runt, fika och gå hem, och nej, vi fikade bara en halvtimme...

Efter den strapatsen blev jag kall och fick ont, så jag fick order att dricka mycket vatten och bäddade ned mig i soffan under en filt.

På fredag morgon tog jag bussen norrut och under två timmar blev jag kramad och pussad på, innan vi skiljdes åt igen, utan att egentligen veta när vi ses igen. Tog pendeln hem och såg förmodligen ut som en ledsen hund hela vägen... Beroendeframkallande detta.

Resten av dagen spenderade jag med mitt skånebesök, vi botaniserade på Östermalmshallen (där jag aldrig varit in trots att jag går förbi den dagligen), åt galet god mat, slirade runt på hala gator och skrattade mycket.
I lördags tog vi sovmorgon, gick en långpromenad på Djurgården, jag fikade med mitt andra skånebesök, gick på sightseeing i Gamla Stan och promenerade hem längs Skeppsbron.

Fick ytterligare fint besök, drog på mig en klänning och så gick vi ut för att äta middag, jag blev bjuden på mat på Texas Longhorn och efter det gick vi en trappa ner och drack galet smaskiga drinkar på tequila, den godaste var brun och såg allt annat än god ut, men god var den. Yummie.

I morse åt vi lång frukost och sedan spenderade vi två timmar på Armémuseum med en kosovokollega, åt lunch på Vapiano och hasade hem till soffan och avverkade två filmer på raken.

Nu är det snart dags att sova så man orkar ta tag i jobbet i morgon då det brakar loss för fullt igen efter allas julledigheter. Ska bli såå skönt med folk i korridorerna och liv i luckan.

På tal om ingenting så är ni riktigt usla på att kommentera numera. :)
Godnatt!

08 januari 2011

Baka kaka

2 burkar tålamod mixat med 
en kopp förtröstan 
någon nypa jävlaranamma efter tycke och smak, 
blanda till jämn smet.


Droppa försiktigt ned någon droppe längtan, 
rör i positivt tänkande och grädda på svag värme till februari. 
Penslas dagligen med fina sms. 


Avnjutes sedan varm med vispad glädje och ett glas lyckorus.


Allting är inte alltid enkelt.
Ibland krävs det lite mer än man var beredd på att ge men det behöver inte vara en dålig sak.


Tålamod, tålamod.


Vi fixar det här. Det här blir bra.

05 januari 2011

Yours to keep if you want to

Det är dags för långhelg. Eller som radioprataren precis kallade den "en dubbelhelg!".
Själv har jag mest siktet inställt på fredagen och en hett efterlängtad utlovad puss, men det blir säkert en fin helg i övrigt också...
På fredag kommer dessutom två skåningar till stan, det ska bli kul. Den ena planerar att ockupera min soffa, så jag tror jag måste städa lite här innan dess.

Har varit en bra arbetsvecka, vi har varit sex personer på hela avdelningen, så det var en mjukstart. Har skyfflat undan det mesta som staplats på hög under jul och är beredd att dra upp ärmarna och köra nästa vecka då det fulltempo igen. Pratade i telefon med ett hotell idag och killen i andra änden konstaterade att jag inte är från Stockholm och kunde till och med placera mig geografiskt på sisodär 10 mil när. Duktigt. :)
Jag som annars brukar få höra att jag har världens märkligaste dialekt...

I måndags körde jag årets första intensivpass spinning, riktigt, riktigt svettigt men det känns skönt att vara igång igen. Har medvetet tagit det lite lugnt i övrigt, med promenader och promenader och promenader, allt för att ge kroppen chans att återhämta sig, låta medicinen verka och rulla ut som en ny människa framåt lördag.
Efter det är det bara en sak som gäller: full fart framåt.

Roar mig med att knyta armband av paracord på min fria tid, det är väldigt beroendeframkallande.. :)
Kanske kommer bilder ikväll.

Nu ska jag dock laga mat. I morgon blir det långpromenad med M och en massa snack. Härligt!

02 januari 2011

Fulladdad

Slut på ledigheten, nu är det tillbaka till jobbet som gäller.
Mjukstartar med 2 ½ arbetsdag innan det är fyra dagar ledigt igen. Lagom!
Hoppas på en bättre början på året än slutet på förra, jobbmässigt, att det lugnat ned sig en smula.

Har laddat med matlåda, sallad, lax och avocadoröra samt fruktsallad till mellanmål, lagt fram kläder och är härmed laddad till max.
För första gången i mitt yrkesverksamma liv har jag varit ledig i mellandagarna.
Gillar det. Kan göra det till en vana!

Kvällen spenderades här:



Yippie.. ;)
Det är tur att det inte är svårt att få tvättid i det här huset då vi bara har en tvättmaskin och det tar foreeeever att torka något i torktumlaren...

Har även roat mig med att pyssla, klurat på några nya armband. Gårdagens verk:


Hoppas på att få paket från USA i veckan, med ny paracord att göra armband av. Har två beställningar på gång. :) Armbandet ovan får nog bli en födelsedagspresent...

Nix, nu måste jag sova om jag ska orka pallra mig ut på morgonpromenad innan jobbet i morgon.

God natt!

Söndag

Nytt år, nya tag.
Började fint med sovmorgon, morgonpromenad i det kalla och gråa vädret, brunch och nu nedmyst i soffan under en filt, en romantisk komedi på TV:n och knät fullt av pysselsaker.

Härliga söööööndaaag!

Och i morgon är det måndag.
Första dagen på jobbet på det nya året. Whehoo. :)

01 januari 2011

Nyår på närakuten

Eftersom jag bor i en ny stad och i princip aldrig är sjuk (peppar, peppar...) så har jag dålig koll på sjukvården i min nya hemstad. När jag fick bäckenledslåsning i slutet av september fick jag tips på en bra kiropraktor av en kollega som tröttnade på att se mig hasandes i korridorerna som en nittioåring. Ett besök hos KiropraktorKompaniet och jag var som ny - endast ett par dagar innan årets största övning då jag kröp, krälade, sprang, klättrade, kånkade, bar, vred, bände... Phu..
Men utöver det och ett besök på barnakuten med systerdotterns förmodat brutna tå, intet.

Så när värken vägrade släppa trots stora mängder tranbärsjuice, persilja, c-vitaminbrus, vatten och övertalningsförsök, då kastade jag in handduken.
Klockan 19.30 på nyårafton kände jag att näe, det här fungerar inte.
Antog att jag inte skulle vara helt ensam på akutmottagningen direkt.
Efter X antal berättelser om väntan i timmar var jag skeptisk när jag plockade upp telefonen och ringde till det närmaste stället jag kunde googla fram.
Men icke. En snäll doktor i andra änden rekommenderade mig att komma bums, så det var bara att dra på sig kängor och mössa och bana sig väg till närakuten.
Väl där blev jag insläppt till doktorn på en gång, det togs prover och skakades på huvudet och jag stod sedan på gatan utanför en kvart senare med ett recept i ena handen och en Rollokola som färdkost till hemvägen i den andra.
Ett dygnetruntöppet apotek där jag fick ett glas vatten tillsammans med medicinasken och jag kunde återgå till att laga nyårsmiddag efter att ha lagt ner ynka 1,5 timme, promenaderna inräknade.

Hade jag världens tur, ja, förmodligen. Var jag glad? Som en speleman!
Så, sju dagar med pillerknaprande så är jag förhoppningsvis botad.


Så kan det gå.

Men jag tog mig hem i snöyran, bakade pizza med fröken K och sidekicken Doris, skålade in tolvslaget i mysbrallor ute på gatan, med Pepsi Max i glasen och tittade på fyrverkerierna.
För att sedan kliva upp för trapporna och återgå till filmmaraton.
Lagom jobbig nyårsafton!

Idag har vi hunnit långpromenad, laga mat, äta, göra fruktsallad, ligga på soffan och nu när fröken K åkt har jag lekt med min nya guldklimp, min Canon IXUS 130, en liten, kompakt digitalkamera som förhoppningsvis kommer att ge många fina bilder framöver.

Nu är det dock dags att hoppa i säng och ladda för den sista lediga dagen för den här gången.

Nytt år - nya möjligheter

På agendan 2011
- utan inbördes ordning

  • Halvvättern
  • Midnattsloppet
  • Roslagsmarschen
  • Jobba i Abisko på Fjällräven Classic
  • Åka på resa med världens bästa E
  • Rehabilitera foten så att jag kan springa utan att tejpa eller linda
  • Kliva upp som stf gruppchef i Hemvärnet och fixa det
  • Göra vad jag kan för att behålla kärleken i mitt liv
  • Träna minst tre nya typer av pass på Friskis
  • Lämna 2011 bakom mig om ett år och känna mig nöjd med min träning.

2010

Hög tid att sammanfatta 2010.
Jag sa någon gång under året att jag detta år skulle välja kärleken, att jag inte skulle vara rädd för att kasta mig ut och prova vingarna. Det gjorde jag också, jag kastade mig ut, men inte bara när det kom till kärlek. Jag provade mig fram så mycket att jag av bästa A fick dejtingförbud. Det går inte att såga ned träden själv utan man ska vänta till de faller av sig själva. Så jag fick order om att lägga ner motorsågen. Jag följde order, och eftersom han är klok som en bok var det precis det jag behövde…
Jag hade letat på fel ställe och han fanns där hela tiden. 

Årets förändring
Säga upp en fast tjänst på Trumpetbolaget och tacka ja till erbjudandet om tvåårigt vikariat i stället.
Bytte hemstadens trygga betongtillvaro mot fina kvarteren i Stockholm.
Några kallade mig galen, andra stod vid min sida. Jag har inte ångrat mig en enda gång.
Jag har haft 13 år på Posten och jag har trivts, vantrivts, längtat bort, längtat tillbaka, jobbat på fyra olika kontor, med dubbelt så många olika chefer, kört mer än 25 olika distrikt, jag har varit arbetsledare själv, jag har kört cykel, moped, liten bil, stor bil, kört på landet, i stan, på grusvägar och i trappuppgångar. Det var liksom nog. Jag var… klar.
Det var fantastiska år men nu är jag färdig. Jag behövde något nytt, något annat, något stimulerande, något krävande, något roligt. Det fick jag.

Årets insikt
”If you can’t make it – fake it”. Man kommer långt på ett förtroendeingivande intryck, ett stabilt uppträdande kan dölja oceaner av osäkerhet. Så är det.
Det fungerar, jag har provat…

Årets roligaste
Pappas min när jag överraskade honom på hans födelsedag. 
Min älskade pappa, som blev så glad.

Årets onödigaste
Bara för att man inte längre kan vara vänner behöver man inte vara ovänner.
Vänskap är något man ska vara väldigt rädd om och ibland, när det heta temperamentet tar över, gör man något dumt och det gör att man förlorar någon som tidigare varit en stor del av ens liv.
Det händer att jag saknar dig, det händer att det sticker till i hjärtat av längtan efter att berätta något speciellt.

Årets bekantskap
Gänget på Ville. Jag kom till den finska campen Ville för att göra några extra veckor i slutet av min mission och klev rakt in i en familj. Tänk om jag hade fått vara med dem hela missionen i stället för att vara i princip ensam på min camp i fem månader. Spontanresor till andra camper, skjutning i gruvan, bergsbestigning, rally, filmkvällar, Vasaloppsfrukost, campvarv, gympass, äggjakt, måltidsdryck i plastmugg och aldrig i plåtmugg, bastubil, kosovoharley, cykelrejs på campen…
Jag hann på dessa få veckor skaffa mig flera riktigt goda vänner, som jag håller hårt i.

Årets överraskning;
Näst efter att ha överraskat pappa på sjuttioårsdagen måste det vara när jag smög ned med tåg från Stockholm till Skåne och överraskade Simon på hans inflyttningskalas. Det blev en rolig överraskning och än finfin helg!
Det var väl värt 6 timmar på tåget, enkel resa, med snökaos och fastfrusna växlar.

Årets investering
Oj. Ny kamera kanske, den har dock inte kommit ännu… :)

Årets ”ja jävlar”
Det gick alldelens utmärkt att gå 16 mil i Holland en gång till. Är man galen så är man.
Gjorde det ont? Svar ja. Var det värt det? Hell yeah! Jag fick ju en medalj med en krona på…
Ser ut som något någon köpt på Buttericks för en femma men värd varje steg, bara för att JAG vet vad jag gjort för att få den. Men nu räcker det. Inget mer Nijmegen på ett tag!

Årets nästan;

Utlandstjänst. I ett land långt-långt-borta. Där det är varmt och sand och khakiuniformer.
Där det är farligt och läskigt och utmanande och vansinnigt.
Där.
Jag hade kunnat få åka. Två gånger. Jag var erbjuden bra tjänster.
Men jag måste landa. Varit borta för mycket senaste åren.
Måste vara hemma. Måste sköta mitt nya jobb.
Jag sa nej.
Nödvändigt. Men jobbigt.

Årets resor

Har blivit några stycken men ingen och då menar jag INGEN slår den jag gjorde helgen i februari. Kosovo-Leksand-Kosovo, med snökaos, fantastiskt bröllop, ännu mer snö, inställda tåg, ingen sömn, språngmarscher, svenskt rekord i säkerhetskontroller, och en tur som var helt magisk.
Jag förstår fortfarande inte hur jag hann…

Årets partaj
Avskedsfesten på Camp Ville i mars. Jag och blivande kadetten i baren. Ölflak efter ölflak, vodka på bag-in-box, märkliga juicer, en hemmasnickrad bar med grönt låtsasgräs, lightsticks, noggrant slipade och oljade utemöbler, fulla finnar och ljusslingor som såg ut som små äpplen.
Vodka-something, balkanpop på stereon, kortärmat fast det var mars, QMdansen och massor av skratt.
Det var en kväll jag aldrig glömmer.

Årets pryl

Min telefon, guldklimpen HTC Desire.
Vad hade jag varit utan den i mitt flackande, farande, omkringåkande pendlarliv?

Årets ”ja tack”;
”Jag har en lägenhet på 43 kvm i centrala Stockholm att hyra ut – är du intresserad?”
Bostadslös Lina i andra änden. Förklaring överflödig.


Årets misstag;
Mitt dejtande.
Börjar på P och slutar på… Det blev inte ett enda rätt, kan man väl säga. Deklarerar man på andra dejten att min mat aldrig kommer att slå en QP på McDonalds, då är man på djupt vatten, även om jag är en kass kock.
Eller han som somnade i min soffa, mitt i en mening, på första dejten och sov hela natten för att sedan smyga ut ”ljudlöst” klockan åtta och aldrig höra av sig mer?
Efter det fick jag dejtingförbud. Ack så märkligt.

Årets bästa klädköp;  
Är synnerligen svår att lista eftersom jag köpt ovanligt mycket kläder detta år – året då jag gick från uniformsjobb, kängor och skitig M90 till civil tjänst med klackskor och kjol… Så: pass på den!

Årets ”trodde jag aldrig”; 

Att jag skulle ta det stora steget att säga upp mig. Faktiskt.
Klon tog mig inte. Jag slapp ur greppet!

Årets gräl;
På jobbet, sista dagarna innan jul. Fast mellan två starka krafter kände jag mig som en åsna mellan två hötappar. Bättre hade man kunnat avsluta året.

Årets låt;
 Robyn ”Call your girlfriend”
”…the only way her heart will mend is when she learns to love again.
Word. Så är det.

Det var mitt 2010. Hur var ditt?