20 januari 2011

Vänskap

Vänskap är en speciell sak, ibland kan det gå lång tid utan att man ses, men ändå är det som om man sågs igår. En del människor klickar man så bra med att det är självklart att man ska vara vänner, även om man träffas av en slump, hastigt för att sedan återvända till sina liv på varsitt håll, en stark vänskap rikare.

Jag har aldrig haft speciellt många riktigt nära vänner, jag var nog den enda i klassen som inte hade någon bästis, jag studsade liksom runt bland alla, hängde rätt mycket med killarna i klassen, hade träslöjd i stället för syslöjd, ja, det störde nog lärarna mer än eleverna, för klasskompisarna var ju vana med mig men lärarna tyckte jag var konstig som inte var med tjejerna. Var vi osams? Tyckte jag inte om dem? Jodå. Det gjorde jag visst. Och inte var vi osams heller, även om somliga lärare försökte övertyga oss om det. Vi hade förmodligen inte så mycket gemensamt just då bara. Tjejerna ryckte på axlarna och såg inget problem med det. Jag var ju som jag alltid varit - överallt. Så jag fick fortsätta ha träslöjd och det är väl egentligen inte förrän nu som jag inser att det kanske hade varit bra med lite mer syträning... Hrm...
Visst hade jag tjejkompisar också när jag var liten, men jag var aldrig någons förstahandsval. Jag var alltid tvåa. Eller trea. Och det gjorde mig inte så mycket, för jag är dels en ensamvarg som tycker om att vara ensam, dels var jag van.

Killkompisar är en trend som fortsatt, en av mina allra finaste vänner och den jag alltid snörvlande sms:ar när världen håller på att gå under, ja, min värld alltså, är en kille. Oavsett vad det gäller, oavsett tid på dygnet. Som jag tycker om mycket för att han är klok, han är lugn och sansad när jag är yr och arg, och han har bra lösningar på nästan allt. Han känner mig bättre än någon annan, ibland bättre än vad jag själv gör. Det är en vänskap jag är väldigt, väldigt rädd om.

Men i den gröna världen där jag vistats till och från i några år har jag lyckats springa på fantastiska tjejer som jag klickar så där obegripligt bra med att vi kan låta bli att ses på månader och sedan plocka upp tråden där vi lämnade av senast. De har en förmåga att sprida ut sig och dra runt i världen, precis som jag, men det spelar ingen roll, när jag minst anar det kommer det ett brev, en present med posten, ett kort med fina ord jag börjar gråta av, ett telefonsamtal, ett sms, eller som idag, ett "vad gör du, vill du hänga med och köpa kängor" - när vi inte setts eller direkt hörts på någon månad. Och så gör vi det, ses och tittar på kängor och babblar i vänstervarv och allt är som det brukar.
Så det spelar ingen roll att någon av oss är i Kosovo eller i Afghanistan, eller flyttar till Umeå eller Abisko eller Halmstad, eller pluggar i Växjö. Jag vet att om jag behöver dem så är de aldrig längre bort än att jag kan höra av mig och de ställer upp för mig till 120% utan att jag ens behöver be dem, självklart och enkelt.

Sådan vänskap är jag inte van med, men så otroligt tacksam över.
Utan mina vänner och min underbara familj vore jag halv, utan er skulle jag aldrig våga, med ert stöd törs jag nästan vad som helst. Ni reser upp mig när jag trillar, ni leder mig på rätt väg, ni är tålmodiga lyssnare, kommer med kloka råd och har oceaner av visdom att ösa ur.
Tackvare er kan jag leva livet.

Jag säger det för sällan, men ni vet att jag är så glad för att ni finns i mitt liv och att jag älskar er.

3 kommentarer:

  1. Så fint skrivet Lina =)
    Jag hoppas dina vänner läser det här och tar åt sig.

    fd. klasskompis =)

    SvaraRadera
  2. Älskar dig gumman...Å du fångar ju oss när vi faller,å tack för alla goda ord man får när man behöver dom som mest...DU är ju bäst...kramis

    SvaraRadera
  3. Sötaste du!
    Blir glad och rörd över dina ord, är precis så jag också känner.
    Beror väll på att vi alla är sådär självständiga, envisa, nyfikna, tillåtande (typ '-Jag har mina idéer så självklart får du ha dina'), positiva och öppna.
    Därför kan det fungera.

    Är så så glad att du finns i min värld!
    Kram

    SvaraRadera