17 februari 2011

So raise your glass if you are wrong

Jag är många saker. Kvällstrött. Katastrofdålig på skridskor. Hamster. Lättrörd. Dumsnäll. Envis.

Men det finns saker som jag inte är också.
Jag är inte rädd, till exempel. Som det jag citerade nedan, om mörker och höjder och kärlek.
Jag var rädd för många saker när jag var yngre, för just mörker och för eld. Så rädd att det dröjde tills jag var nästan vuxen innan jag kunde tända en tändare eller en tändsticka. Helt sant.
Men efter några år i Hemvärnet gick mörkerrädslan över. Det är som det står i citatet, det är inte mörkret i sig man är rädd för - utan det som finns i det. Och det är inte längre något som finns i mörker som jag känner att jag behöver vara rädd för. Åtminstone inte innan det inträffar. Att vara rädd på förhand är ju ingen större idé, eftersom det hämmar så mycket av allt roligt man kan göra i stället för att lägga energi på att vara rädd. Och det är svårt att bli en god soldat om man är mörkrädd.

När jag skulle lära mig att köra bil var jag också rädd och vägrade envist att köra in på uppfarten hemma hos mamma och pappa eftersom det var för smalt mellan stolparna. Tyckte jag då. Lämnade alltid bilen på gatan och lät pappa köra in.
Nu är det ännu smalare mellan stolparna sedan de satte upp en grind, men jag är inte ett dugg rädd att köra in där. Eller backa in med kombin.
Nåt år i postbil, i terrängbil, som fordonsförare i virrvarret i Kosovo, det sätter sina spår.

Samma sak med att flyga, det var jag också jättejätterädd för tidigare, men det gick också över. Ganska många flygresor kors-och-tvärs senare så är jag inte längre rädd.

Jag har respekt för saker, jo, det har även jag. Små saker som andra finner som löjliga i jämförelse med det andra jag räknat upp, sånt har jag respekt för. Som nedförsbackar när jag åker längdskidor - sånt finner jag lite halvläskigt. Så, jag åker inte slalom och jag kliver av längdskidorna och går när backarna blir för stora. Skitlöjligt - jag vet.
Det kanske också går över om något år, om jag har tur.

Något jag är stolt över idag, är att jag inte är rädd för att erkänna att jag har fel. Det tar emot, för jag vill gärna ha rätt, men jag ger mig.
Det har jag gjort idag.
Jag erkände att jag hade fel, att det jag gjort var riktigt dumt och att jag ångrade mig. Räckte ut en hand och väntade.

När svaret sedan kom att man fick ångra sig, kändes det lite som om en sten föll från mina axlar. Som om den dumma klumpen av ånger jag haft i halsen i flera månader försvann. Hade jag varit rädd, hade jag fortsatt att envist hävda att jag hade rätt - då hade jag fått behålla den där klumpen. Tänk va dumt.

"Raise your glass if you are wrong"
Ja - jag hade fel. Förlåt!

1 kommentar:

  1. Fint!!

    Visst är det svårt att erkänna att man har fel;)

    Kramkram!!

    SvaraRadera