21 februari 2011

Sömnlöst

Har knappt sovit en blund i natt.  
1724 sms tar en stund att läsa. Igen.

Ögonen fulla av grus.
Ibland undrar man hur något så väntat kan göra så ont när det väl är uttalat.
Att det lät helt okej när jag sa det för mig själv i lördags, men gjorde ont att höra igår.

"...men vi kan väl vara vänner?"

Klart vi kan. Det var ju det vi var från början så det är bara att gå tillbaka till det.

Bara.

Om man inte räknar med den där lilla detaljen att ingenting kommer vara som förr. Det kommer alltid göra lite, lite ont att se dig. 
Och när jag suddade allt det jag planerat framöver i kalendern, semesterdagar jag inte behöver ta ut, saker som inte blir av och sådant jag inte behöver minnas längre, så blev det tomt.

Ungefär som jag känner mig alltså. 


Tom.  

Nej, det var inte min tur den här gången heller. Jag som hoppades och trodde att nu, nu, den här gången är det på riktigt!
Jag fick ha fjärilar i magen. Jag fick gå hand i hand på stan.
Jag fick somna på någons arm. Jag fick vakna av en puss på pannan.

Jag fick ha någon.




Men vi kan väl vara vänner...