06 april 2011

Vilken onsdag!

Ja, vilken dag. Började halvkasst, eftersom foten gjorde ont från första steg. Jag tog cykeln till jobbet och linkade in. Tog mig i kragen och ringde företagshälsovården, inte speciellt peppad, räknade med att få rådet "ta en Alvedon, vila (underförstått; sluta gnäll)". Icke. Sköterskan sa direkt, "den foten behöver röntgas".
Jag förklarade då att det har de redan gjort, dels amerikanarna i Kosovo och dels Karolinska, båda gångerna jag kraschlandat foten. "Jo, men det finns ju olika sorters röntgen", sa sköterskan vänligt i andra änden.
Aha. Hon tänker såå!
"Så jag bokar in en tid till doktorn."
Framåt midsommar - hann jag tänka.
"Klockan 14.45, blir det bra?"
Idag. IDAG! Whooho!

Sen hade jag en fortsatt bra dag på jobbet, det rullade på och plötsligt var klockan doktordags.
Jag var där i god tid, sköterskan var trevlig och förklarade det där med högkostnadskort (sånt där har man ingen koll på...) och jag fick gå in till doktorn en stund före utsatt tid, till och med.

Kom ut ungefär tio minuter senare. Då hade doktorn bekräftat mina farhågor - nej, det är inte normalt med en fotskada som plötsligt blir sämre igen efter 2½ år.
Han tyckte det var dumt att ortopeden inte körde magnetröntgen på fotskrället redan den där natten år 2008.
Och att ortopedens ursäkt "hade du varit fotbollsspelare hade vi opererat dig i natt" var kass. Och det var den ju också. Precis som om jag, som då var brevbärare, inte behövde en hel fot...

När jag lite less sa att "ja, men jag kanske får leva med att ha ont resten av livet" så sa doktorn "Näe, så kan du inte säga." För tydligen får man inte ge upp när man bara är tjugoåtta bast och förlika sig med att ha ont - då ska det vara stora fel. Okej då. :)
Nu ska vi ta krafttag som doktorn sa.
Vilket betyder att jag får den där magnetröntgen till slut. Jag har en remiss som är på väg till ett sjukhus, och inom två veckor ska de ha hört av sig och erbjudit mig en tid. Sa doktorn. Vi får väl se.. :)
Jag var lite rädd att han skulle säga åt mig att totalvila. Eller nåt annat lika tokigt.
Men det sa han inte. Han frågade vad jag hade för begränsningar och jag sa att springa gör lite väl ont, så då sa han "Spring inte då!". Happ. Det kan jag leva med. :)
Jag är grymt nöjd med servicen!

Sen cyklade jag hem, bytte om och drog iväg till Söder och jobbade på Friskis.
Lagom till att jag skulle sätta mig på cykeln och åka dit sprack gråvädret upp och solen sken. Fy fabian, va härligt. Väl på jobbet fick jag höra "åh, kommer duuu, HEJ!" av personalen och "vart var du förra veckan, vi saknade dig!" av några stammisar och när jag briljerade med att ha lärt mig namn på flera av stammisarna så fick jag många glada tillrop tillbaka. Kul!

Solen sken fortfarande när jag cyklade hem och jag hade dessutom medvind, solen färgade Stockholm rosa och livet kändes riktigt jäkla bra.
Ett sms igår "Jag längtar nästan ihjäl mig efter dig" ( mamma!) och ett idag "vad gör du på tisdag? Ses?" ( Helene som äntligen är hemma i Sverige igen) har hjälpt till att hålla humöret på topp. :)


Nu: sova! Godnatt!

3 kommentarer:

  1. vad skönt att sjukvården fungerar, ivf en gång :) håller tummarna för att det lika fort fortsättningsvis :)// Angelica

    SvaraRadera
  2. Ullis storasyster...7 april 2011 12:24

    SAKNAR åxå dig märker jag å du gör en så glad när du ringde här om dagen å bara sprudlar av energi...kram på dig lilla syster...♥

    SvaraRadera
  3. Hoppas det går fort med remissen! Och TACK för promenaden itisdags trots foten, Kram

    SvaraRadera