14 juni 2011

Halvvättern

Hemma igen efter en rolig helg. Lördag morgon började med morgonpromenad tillsammans med Lisa, en fin promenad runt Djurgårdsbrunnsviken. Skön start på morgonen som dock tyvärr resulterade i ett vredesutbrott från den onda hälen, med resultatet högläge och vila resten av förmiddagen.  Inte så smart kanske. Äsch.

Pappa kom och hämtade mig, han hade så klart förberett genom att fälla baksätet så det bara var att lirka in cykeln där. Mycket skönare att cykeln i bilen än utanpå, vi har bekanta med dåliga erfarenheter av cykelställ nämligen och jag var inte speciellt sugen på att komma fram utan cykel.
Vi körde lite fel när vi skulle ut på E4:an, alla dessa vägarbeten vid Norrtull, men vi var till slut på väg åt rätt håll. Gjorde ett uppehåll för lunch på en rastplats, mamma hade skickat med riktigt god pastasallad och mackor, men då var jag så nervös att jag inte kunde äta ordentligt… 

Vi rullade vidare söderut, trafiken flöt på och ju längre söderut vi kom, ju fler cyklar såg vi, på biltak, bakpå bilar, i bilar. Några på väg från Motala efter att ha kört Tjejvättern och några på väg till Motala för Halvvättern. Efter en del virrande och en och annan felkörning så hittade vi fram till vår bostad för natten, vi lastade in alla våra saker och åkte sedan vidare in till Motala för att hämta startlappen och kika runt lite – mest bland alla saker man kan köpa i Team Sportias jättestora tält.
Jag skulle köpa en slang, men se, jag hade ju glömt, att läsa på däcksidan vilken slang jag skulle ha så jag kom ut tomhänt. Igen. Precis som jag kom ut tomhänt från cykelbutiken i fredags. Kasst. Nu har jag lärt mig att jag ska ha 700 x 28C med racerventil. :)

Tillbaka ut till Borensberg, äta middag, äta efterrätt, titta på TV, ligga på sängen och läsa tidning, vara mer nervös. Vad jag var nervös för? Att jag inte skulle orka! Det längsta jag kört innan var nämligen tio mil och loppet var femton. Tio mil – femton mil. Det är lite skillnad, så där.

Somnade som en sten, vaknade på natten av att regnet smattrade utanför, hann tänka både en och två gånger att det förmodligen inte bådade speciellt gott.
Men lördag morgon bjöd på uppklarnande väder, solen segade sig fram och när det var dags för start var det klarblå himmel. Det blåste dock en del, något som höll i sig resten av dagen.

Jag bestämde mig i sista sekund för att köra i mina ”Ride of hope”kläder, vilket gav mig en del roliga kommentarer efter vägen eftersom fler än jag körde i det stället och de dessutom hade ett team på plats som körde i samma outfit – det blev flera ”snygga kläder!” och några Snowrollerinspirerade ”hej kollega!”.

Pappa var lugnet själv och det var ju tur det, eftersom jag var lite yr på morgonen där när det skulle monteras startlapp och lapp på cykeln och fyllas vatten och pumpas däck och…
Men jag kom till start i alla fall. I tid. Med fylld Camelback och en flaska vätskeersättning på ramen.
Två minuter före start skulle jag bara peta till cykeldatorn så att den började räkna distans från noll, men lyckades så klart med konststycket att nollställa hela datorn. Jippie. Inte så bra. Så jag fick köra efter pulsklockan och tid i stället för distans, och titta på alla skyltar efter vägen.
Men det gick ju det också.
 

Starten gick, vi kom iväg, efter ett par kilometer hittade jag en bra ”rygg” att gå med och kom in i lunken. Fram till första rastplatsen (Borghamn 31 km) gick det lagom fort. Vid rastplatsen smaskade jag i mig en bit saltgurka och en halv energikaka. Direkt efter Borghamn började en brant stigning upp på Omberg. Det gick över förväntan, även om jag fick kasta mig av och gå på ett ställe (cykeln tyckte det var läge att lägga i en högre växel rätt som det var, när det var som brantast, tack för den!) Efter backen kom jag ikapp en tjej som jag sedan körde med ett tag, genom den vansinnigt vackra bokskogen. Utsikten alla pratat om hann jag se i ungefär två sekunder, eftersom man var tvungen att koncentrera sig för att inte haka i någon annan cyklist eller bli påkörd bakifrån när de snabba gängen brakade förbi på utsidan.
Jag hann även bli arg och gasta lite åt folk som inte hade vett att hålla till höger utan åkte i bredd, två-tre stycken och vinglade på den smala vägen, livsfarligt för alla när det kom snabba gäng bakifrån, vinglar man in precis framför ett sånt gäng – då kan 10-15 cyklister gå i backen. Usch! Visst, det är ingen tävling, man ska kunna åka och prata och ha trevligt, men håll höger, håll din linje, vingla inte runt, så får alla plats och olycksrisken blir betydligt mindre.


Fram till andra rastplatsen matade jag mest på, drog ifrån tjejen jag åkt med genom skogen, hittade en kille som höll bra fart och åkte med honom. Vid rastplatsen efter 65 km, Vida Vättern, knölade jag i mig en näve nötter, en energikaka, två Dextrosol, en Alvedon och fyllde på vatten. Knäna började spöka, foten också. Efter rastplatsen blev det en stigning igen och all snabb energi jag ätit gav mig kraft att öka farten. Så fram till tredje rastplatsen upplever jag att det gick som allra snabbast.
I en av backarna kom jag ikapp och körde förbi en kvinna i blå cykelkläder, jag hörde att hon växlade ner och gick in bakom mig och där blev hon kvar. I tre mil. Utan att säga ett ljud. Utan att fråga om hon skulle dra en bit. Trevligt. Nåja, jag kände mig stark och höll bra fart ändå.  Vi växeldrog med ett par på tandemcykel ett tag också, vi gick om i uppförsbackarna och blev omåkta i nedförsbackarna.

På tredje rastplatsen i Rök fyllde jag på flaskan med saft och drog i mig en kardemummabulle samt stoppade ner en bulle i fickan på tröjan som reserv. Höll ganska bra fart efter Rök och upp mot Skänninge, blev upphunnen av killen jag körde med fram till första rastplatsen och körde med honom. Vi passerade en riktigt otäck olycka och jag undrar fortfarande hur det gick med den skadade för det såg verkligen inte bra ut. Hu! Han var åtminstone väl omhändertagen av polis och funktionärer.

Vid rastplatsen i Skänninge hade vi två mil kvar, så då stannade jag inte, utan åt min medhavda kardemummabulle i farten och ökade sedan farten. Vi gick ut från Skänninge i stark motvind, vilket var så där lagom peppande, men jag hade bara en sak framför ögonen då; målgång. Så jag matade på, drog ifrån killen jag kört med och plötsligt stod det någon och vinkade in mig på upploppet, och sa ”Välkommen tillbaka till Motala!”. Wow! Det var inte en kotte så långt jag kunde se varken framför eller bakom så jag fick soloköra in i mål, det var kul att ta emot folkets jubel… ;) 

Pappa stod direkt efter målet och såg stolt ut. Medalj fick jag också, jag klarade inte gränsen för finare medalj (under 6 timmar), men jag är nöjd! 6 timmar och 32 minuter är ingen världsmästartid precis, men jag tog mig i mål, jag gick inte in i väggen, jag fick inte mjölksyra och det var faktiskt första gången jag cyklade så långt. Nästa år, då jäklar!

Pappa hade koll på läget och slussade mig från målgång till matsalen, vidare till diplomuthämtning och sedan till bilen, packade in mig och cykel och for till Sporthallen där jag fick duscha och sen åkte vi norrut igen. I Team Sportias tält efter hämtning av diplom köpte jag mig en träningströja, en knallrosa med Halvvätterntryck. Samma tröja som jag sneglade på dagen innan men inte vågade köpa – utifall jag inte skulle ta mig i mål…
Men det gjorde jag.

På: 6 timmar, 32 minuter, 5844 förbrukade kalorier, 2 Alvedon, 1½ energikaka, 3 liter vatten, 7 dl vätskeersättning, 4 dl saft, en bit saltgurka, 2 kardemummabullar, 2 Dextrosol, ett par nävar salta nötter och rätt mycket envishet.

2 kommentarer:

  1. Heja Lina! Jäklar vad du är bra!!! :-)

    SvaraRadera
  2. Fint Lina! Jag tackar för alla tips, jag kommer behöva dom till helgen. :S
    Sen så vet du va som gäller nästa år, inget halvt utan HELA Vätternrundan!
    KRAM

    SvaraRadera