17 oktober 2011

Vad hände?

Var tog september vägen? Vaddå mitten av oktober?
Jag hänger inte med i svängarna riktigt..!

Det gjorde uppenbarligen inte min kropp heller, som i fredags protesterade rejält och jag kunde inte annat än kravla upp i soffhörnet med dubbla filtar och fleecetröja och pannband - ändå frös jag. Så där in i märgen liksom. Hua.

Det har hänt lite saker under tiden som jag varit bloggfrånvarande, jag har hunnit vara på Friskis & Svettis stora utbildningsdag, där jag drog av tre pass, varav två intervallpass på spinningcykel, jag har varit hem till föräldrahemmet och pussat på det senaste tillskottet i familjen, mamma och pappas hund Rocky. Har varit på stor hemvärnsövning och sprungit runt som ett jehu i fem dagar, har varit på middag och bio med Mari, har spikat upp sista tavlorna, lagt ut alla mattorna, boat in mig i Solna och känner att jag är på plats på riktigt.

Jag har tränat, cyklat, lagat matlådor, lärt mig att hitta i nya stadsdelen, varit på dejt, blivit arg, blivit ledsen, blivit besviken, skrattat, rivit mig på näsan på en taggbuske, varit blåslagen efter övningen och jag har någonstans på vägen tappat strax över sju kilo. Så kan det gå. Målet är minus tio till jul och det känns som om jag är på god väg.

Jag har lärt mig mycket, på övningen lärde jag mig att man inte alltid behöver vara starkast i stan, att det är okej att vara trött, att det går bra att inte orka allt, att jag är där för att lära. Jag är där för att jag ska lära mig - jag är inte där för att jag redan kan allt. Ibland har man svårt att komma ihåg det.
Ibland behöver man bara en blick, ett "bra jobbat där" hojtat över en kaserngård i fullt kaos, någon som klappar en på axeln eller en fänrik som säger att man visst-kan-kom-ihåg-det även om man är så trött att tårarna liksom trillar av sig själva, men så får man lite energi och så är det bara att köra igen. Sen finns det andra guldkorn jag kommer att leva länge på, så är det alltid när man varit på övning. Som att bli väckt efter 20 minuters sömn och kasta sig ut i mörkret och ha adrenalinpåslag i flera timmar, att ha en ställföreträdare som kliver in och säger "vila" när han ser att mina ögon går i kors och tankeverksamheten går på högvarv, att köra lite fel och hamna mitt i ett bostadsområde med terrängbilen och sedan till chefens förtjusning faktiskt hitta ut igen utan att köra ner något, ja, det finns massor av guldkorn.

Och man lär sig av saker man blir besviken och ledsen över. Man blir lite smartare och lite starkare av det också.
Och arg kan det vara rent av hälsosamt att bli mellan varven, för det kan resultera i en statusuppdatering på Facebook som fick 49 "gilla" och 21 kommentarer och som senare blev en insändare i Gefle Dagblad. Man kan läsa den här.


Men nu vet ni att jag lever och har hälsan i alla fall. :)