05 november 2011

I'm alright, I'm just fine

Jaha, hej, nu hade det visst gått några veckor igen, och varför har jag en blogg om jag inte skriver i den. Kan man ju undra. Gör jag med - undrar alltså.

Det finns inte så mycket att säga. Eller så finns det massor, men inget jag riktigt kan sätta ord på. Det är knöligt och stökigt och förvirrat och tröttsamt och yrt och sorgligt och glatt och förtvivlat och livat och allting på en gång.

Det är P!nk på högsta volym och två kilo tyngre hantlar än vanligt i bicepscurl, bara för att jag kan.
Det är Winnerbäck och alla minnen och sms:en som kommer som jag inte kan släppa.
Det är trettioårskris på ingång och storgråt åt TVprogram om människor som inte kan få barn.
Det är femmånaderochsexdagar kvar på vikariatet och ett stort hål av osäkerhet som kommer allt mer nära.
Det är treårstrots i magen och "jag vill inte - jag tänker inte - jag GÖR det bara inte!" och så blev det inget jobb sökt.
Det är blåljusen som flashar förbi utanför fönstret och påminner mig om att jag inte har det så j*vla dumt ändå.
Det är surf på sidor som säljer flygbiljetter till det stora äpplet och en önskan om att få fira the big three and zero over there.
Det är telefonsamtal man får på en regementsparkering klockan sju och trettiofem en lördag som gör en så glad att man nästan lipar bara för det.
Det är äventyrslusten och missionslängtan och sneglandet på tjänster i Långtbortistan.
Det är chefer som säger fina ord så att jag nästan börjar lipa, med översten i besöksstolen och allting.
Det är närheten till kärleken och oförmågan att ta emot den.
Det är suget efter att sy och bristen på tid att göra det.
Det är minus åtta komma två på vågen och kampen mot chokladbegäret där chokladen faktiskt vinner ibland, man kan inte vara starkast jämt.
Det är kutandet i skogen med fyra fantastiska människor en hel helg med lera upp till nästipparna, bara för att det är så jäkla roligt och för att man på så vis kan göra en massa andra människor nöjda och leriga och lyckliga.
Det är längtan efter det jag inte har och inte kommer att få och insikten som en käftsmäll - för sjuhundrasextiofemte gången.
Det är lägenheten jag älskar att bo i, nu med mattor och gardiner och möbler och speglar och egenhändigt uppskruvad hatthylla - har jag sagt att jag älskar min slagborr?
Det är förvirrade förtjusande generaler som ringer klockan 17 en fredag då alla gick hem kl 12 och frågar något jag inte kan svara på eftersom jag står på IKEA med halva Stockholm - men han är lika nöjd ändå.
Det är sex år sedan jag slutade vara sambo och det är sex år sedan jag hade ett förhållande på riktigt, riktigt och det är fortfarande tomt efter dig fast jag inte kan förklara varför.

Och allt detta firas bäst med tre timmar spinning i morgon.

I'm alright. I'm just fine.