30 december 2011

2011 - summeringen

2011 lider mot sitt slut och det är dags att göra det obligatoriska bokslutet över året. Det har varit ett mittemellan år, det har inte varit så många höga berg men inte heller speciellt många djupa dalar, året har lojt småguppat bara, med ett fåtal undantag.


Året började med skålande i Pepsi Max, i snön på Sibyllegatan, med fröken K och Doris. Jag hade feberfrossa och var precis nymedicinerad, så dagsformen var inte den bästa. Januari försvann i allt kärlekstrassel som blev när jag föll handlöst och han inte föll alls, vilket var mer än känsla jag hade, än något uttalat från hans sida. Det gjorde det svårare än det hade behövt vara, men jag lärde mig förmodligen något av det också, även om det gjorde ont. Smällen när jag väl landade i förståelse i mitten av februari var hård.

Våren kom, jag tränade och promenerade och fick allt mer ont i vänsterfoten. Till slut gav jag upp och ringde företagshälsovården vi har genom jobbet och fick tid samma dag. En karusell av läkarbesök, röntgen, magnetröntgen och nya läkarbesök gav mig två saker, ett frikort hos landstinget för första gången i mitt liv – och en remiss till en specialist. Han visade mig magnetröntgenplåtarna, där skadan avtecknar sig tydligt, men förklarade att man inget kan göra. Det är ett benmärgsödem, alltså vätska i benväven, och en svullnad som man inte kan påverka. Ett blåmärke efter ”grovt trauma” som jag utsatte fotleden för när jag gick omkull i skogen på hemvärnsövning i november -08.
Den läker av sig själv, eller inte alls. Ungefär. På köpet fick jag ont i höger häl, hälsporre, och linkade tills min kollega skänkte mig ett par underbart sköna ilägg, som hjälpte direkt. Dessutom började jag gå i skor hela tiden, även hemma, vilket gav fettkudden under hälen möjlighet att återhämta.

Det enda som fungerade bra var att cykla. Så i april var jag hemma hos mamma och pappa på cykelläger och i juni körde jag Halvvättern. Femton mil på 6 h 32 minuter. Jag var nöjd över att ha tagit mig i mål, mest för att det var det längsta jag någonsin cyklat men ändå missnöjd eftersom jag hoppades på att kunna ta mig under sex timmar. Nästa år, kanske.

Jag bytte hemvärnskompani, med blandade känslor, minst sagt. Jag har alltid trivts otroligt bra men det var dags att kliva vidare, det var inte hållbart att pendla arton mil enkel resa till övningarna. När jag fick ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till var beslutet enkelt. Jag bytte, hamnade i en nybildad pluton och kände mig hemmastadd direkt. Det känns som om jag hittat rätt, igen.

I slutet av mars var jag värdinna för en stor konferens, med 39 deltagare från 17 olika länder. Det var en häftig upplevelse och veckor av förberedelser betalade sig, allt gick perfekt. Skön känsla!

Jag fick den stora äran att vara med på ett Halmstadbröllop. Ett bröllop som hölls vid havet, i strålande sol och med storslagen utsikt. Om jag grät? Ja, en smula, här och var, några gånger. Det var en fantastisk dag!
I juni åkte jag och storasyster på en hett efterlängtad semestervecka, vi firade midsommar i Turkiet. Långa lata dagar på stranden i Side, det gjorde underverk efter en strulig vår.
Vi kom hem bruna som pepparkakor och med nyladdade batterier.

Världens bästa Elin kom på besök, vi njöt av sommaren i Stockholm, åkte ångbåt och badade i Vaxholm, käkade glass, åt tokstark thaimat och räddade bakfulla kadetter.

Jag for norröver och överraskade min systerdotter på födelsedagen.

I juli åkte jag på en hudinfektion som kastade mig in i en ny läkarkarusell. Två antibiotikakurer och tre olika salvor krävdes för att den skulle släppa greppet och tyvärr lämnade den flera ärr efter sig i mitt ansikte. Men de bleknar med tiden, verkar det som.
Sommaren spenderades i övrigt på jobbet, dels mitt vanliga och dels mitt sommarjobb som utejympavärd på Friskis i Tanto. Jag stortrivdes, det var ett roligt jobb, som bjöd på mycket energi och skratt.

Jag letade boende, för kontraktet på Sibylle var på väg att gå ut och jag hade lite mer ont i magen över det än jag ville erkänna.

Första dagen på semestern i augusti löste det sig plötsligt. Jag fick titta på en etta, åkte hem och hämtade måttband, kamera och anteckningsblock, ritade, mätte och kände att även om den var liten så var den tillräckligt stor för mig. Dagen efter skrev jag kontrakt och 35 kvm i Solna var mina.

I början av augusti tog vi ett mycket jobbigt farväl av Hugo, mina föräldrars labrador, som sedan tassade vidare till himlens mjuka moln. Det var tungt och ledsamt för mig, men hundra gånger värre för mina föräldrar, vilket gjorde ont i hjärtat att se. Ändå var det absolut rätt beslut att ta, hans tassar blev sämre och sämre och han led verkligen av det.

Jag packade väskan och for norrut, med nattåget till Abisko. Jobbade extra i städet på Abisko turiststation under Fjällräven Classic. Bodde i kollektiv, hade en märkt hylla i kylen och delade tv-rum, kök, toalett och dusch med tio andra. Det var en galen vecka som bjöd på det mesta, omsättningen av gäster, alla som gick i mål under FC, gjorde jobbet i städet fullmatat med uppgifter. Ut med utsövda gäster som lämnade efter sig grus, kvistar, stenar, frystorkad mat, spritkök och knäckebrödssmulor i sängen, in med nya, trötta, skitiga gäster som drömt om att få krypa ner under svala, vita, manglade lakan. Skura duschar, bastun, byta i papperskorgarna på toaletterna i omgångar. Det var mycket stress, det var svettigt och varmt och roligt och vansinnigt och fantastiskt. Jag ångrade mig aldrig så mycket som en sekund, även om folk undrar om jag är riktigt klok som åker till Abisko och sliter som ett djur på min semester. Att tunga säckar med smutstvätt varvades med lugna stunder i naturen, linbanefärd, blåbärsplockning och mina första egenplockade hjortron är väl svar nog. Någonstans i det lugn som spred sig inombords fann jag nästa utmaning och 15 augusti kickade jag igång ett nytt projekt, det som ska leda till ett mindre, smalare, mer vältränat jag innan trettioårsdagen i maj.

Kom hem, packade som en tok, slängde, rensade, kastade, gav bort, rev sönder, annonserade ut, sålde. Fick nycklarna till nya lyan, hyrde en bil med bästa M och körde hur många svängar som helst. Sov på luftmadrass i Solna, kände att jag hittat mitt hem. Här kan jag bo. Det är dyrt, förtvivlat dyrt, men jag har tak över huvudet, jag har ett hem och jag älskar det.

Packade bärsäcken och tog flyget till Skåne, startskottet på två fantastiska veckor. Årets bekantskap är utan tvivel min ständige sidekick och co-driver Micke. Utan honom, utan hans lugn, hans förmåga att prata om allt och inget och på det viset hålla mig vid gott mod, då vette katten om jag klarat bandvagnsutbildningen. Det blev två roliga och svettiga veckor, där bandvagnskörande, teoripluggande och ännu mer teoripluggande varvades med långpromenader och de första löpstegen på mycket, mycket länge. Jag kom hem 2,5 kilo lättare och med ett godkänt förarbevis i plånboken.
Även om jag enligt Micke alltid kör för långt till höger. Men nån måste ju göra det också.

Väl hemma igen flyttades de sista pinalerna på plats, mamma och pappa kom nedfarandes i omgångar och gjorde en otrolig insats, där de först tömde och sedan flyttstädade på Sibylle.
Jag kom på plats på allvar.

Mamma och pappa fann ett glädjeämne som efter en del dividerande hit och dit flyttade från Skåne hela vägen till rätt sida om Dalälven. Rocky, en glad, snäll, livlig labrador med energi för ungefär fem till. Han älskar att bada, att kasta boll och att springa. Han kunde inte ha fått det bättre.

Hösten kom, jag dränkte mig själv i arbete, i övningar, i träning, i matlagning. Cyklade i alla väder till jobbet. Gjorde formellt kast med handgranat. Skruvade upp rullgardiner. Cyklade till Kista och jobbade. Dejtade – blev ledsen och besviken. Gav upp. Tränade lite till. Var bångstyrig och arg på jobbet – men fick medhåll. Körde tretimmarspass på spinningcykeln på söndagarna, med suveränt sällskap. Skrev 21 julkort. Gick i mål med mitt delmål inför jul; minus tio kilo på vågen. Sydde julklappar på löpande band, för under året har jag lärt mig att jag kan sy, litegrann i alla fall. Och jag gillar det dessutom. Helt otippat, men roligt.

Målen 2011 blev aldrig riktigt uppfyllda, jag sprang inte Midnattsloppet på grund av trasig fot, jag gick aldrig Roslagsmarschen eftersom den krockade med en hemvärnsövning och jag tränade aldrig tre nya pass på Friskis – jag har tränat MASSOR, men bara två nya saker; dans Fuego och HIT. Däremot har jag tränat mig genom sju av Stockholms fjorton Friskis & Svettis på ett år, det tycker jag är mer än godkänt.

Jag är starkare nu än för ett år sedan, jag är lättare och smalare och det känns som om jag är lite lugnare. Jag har lärt mig många saker om mig själv det här året, en del saker på egen hand och andra saker har jag fått berättat för mig. Det tar jag med mig in i det nya året.

2012 bjuder på många spännande saker, dels vinterutbildningen på bandvagn, jag har sökt utlandstjänst igen och i maj åker jag och mamma till New York för att fira att jag fyller trettio. Den första januari är jag även officiellt tillsvidareanställd, inget mer vikariat utan en egen tjänst. Det hjälper också till att ge lugn i tankesnurret i huvudet.

2011 var kanske året då jag hittade hem?

"Life isn't about waiting for the storm to pass,
it's about learning to dance in the rain."

2012 - bring it on. Jag är redo.

2 kommentarer:

  1. Jag både ler, och blir tårögd, när jag läser din summering av det gångna året. Men det är väl så det är i livet - både glädje och sorg.
    Du vet att jag beundrar dig för allt det du gjort, det du gör och kommer att göra...

    Du är världens bästa Lina, det vet du va?
    Gott nytt år på dig!
    Kram, kram

    SvaraRadera
  2. Stora syster Ulrika30 december 2011 23:55

    Min underbara älskade lillasyster som kämpar å vinner mot sig själv i sina mål..du e en figther å du kommer gå som segrare även om jag inte tycker bra om att du söker utlandstjänst...kunde ju söka en i vårat land så jag kan komma på besök... Livet e till för att levas å falla på plats...Jag älskar dig å tack för att du finns i mitt liv... Å jag önskar dig ett underbart 2012....

    SvaraRadera