29 november 2012

Vänner

...vad gjorde man utan dem?
Ett plötsligt erbjudande om skjuts, hela långa vägen till Västkusten, gör att jag kan träffa kärleken en vecka tidigare än beräknat.
Och dessutom gosa med lilla fröken A (...och hennes föräldrar, åkej då...) på lördagen.

Va! Vilken grej! Jag är galet lyckligt lottad med vänner som er!

Tur det, då mitt hjärta just nu känns som en enda stor knut av längtan...



27 november 2012

Here we go again

"Har inte du en blogg?"

Jo, jag har ju det. Men jag har inte riktigt haft tid att skriva - femtontimmars arbetsdagar har sugit musten ur mig de senaste veckorna. Efter två intensiva veckor, det kändes som om jag spenderade varje vaken minut på jobbet, är vi tillbaka i normaltakt, ett tag i alla fall.
Rätt skönt att få beta av allt som hamnat i "sen"-högen och mejlen som ligger i "när-tid-finnes"mappen...

Nu är det mindre än två månader innan jag går på tjänstledighet också. Till det kommer jul- och nyårsledigt, så det är inte många dagar kvar. Först ska jag på utbildning, det är inte förrän i mitten av mars som vi far på riktigt. Men det känns allt mer nära för varje dag. Jag måste börja fixa med en del saker snart - säga upp saker med tre månaders uppsägningstid till exempel.
Hm. Jag måste nog titta över den där listan igen...

Har två som är intresserade av att hyra lägenheten. Den ena kommer på söndag för att titta, får hålla en tumme att han vill ha den. Det enda kruxet med honom är att han i så fall vill flytta in några veckor innan jag kan tänka mig att flytta ut. Men, jag har ju världens bästa vänner - så det finns goda möjligheter att det går att fixa.

Dessutom har jag förmodligen den finaste pojkvännen en flicka kan ha. Jag far som en jojo mellan hufvudstaden och Västkusten, men det är det värt, alla gånger. Jag citerar Bo Kaspers Orkester; "Någon gång i livet ska man hitta rätt". 



Jag trivs bra på Västkusten dessutom - förutom att det aaaalltid regnar när jag är där. Fast, å andra sidan ösregnar det i hufvudstaden just nu också, och har så gjort nästan hela dagen. I morgon ska jag gå till jobbet, det ska tydligen regna då med. Jippie. En timmes promenad i ösregn, bra start på dagen! :) Tur jag fick ett bra regnställ av mina föräldrar i födelsedagspresent...

Ligger i sängen och laddar för att gå upp och borsta gaddarna och dra ner rullgardinerna för idag. Problemet är bara att jag har sån sjuk träningsvärk i benen att det är ett helt projekt att ta mig upp. Så kan det gå! I fredags körde jag 45 min spinning på morgonen och en timme kettlebell med kärleken när jag väl rullat in i Götet - efter 6, 5 timme på bussen. På lördagen körde vi 30 min cardio och sen armar/axlar. På söndagen körde vi ett benpass, med benböj, frontböj och utfall. Benböjen kändes bra, det var länge sedan jag körde riktigt tungt, men tior på 55kg får man vara ganska nöjd med.
Att vi ens kom iväg på lördagen är helt otroligt. Jag var ungefär lika pigg som en dö fisk vid lunch, veckans urladdning på jobbet satte sina spår. Men till slut lyckades han locka ut mig, tur det. :)
Och igår blev det spinning på kvällen, med en av de absolut bästa intruktörerna jag kört för - någonsin. Så nu vet jag var jag ska befinna mig måndagkvällar framöver!

Nej, om man skulle ta och rulla ur sängen och borsta dom där tänderna så man får sova sen...

Kram på er!

09 november 2012

Rädsla

Alla som känner mig vet att jag har ett förflutet som den skrajaste ungen norr om Dalälven. När jag var liten var jag rädd för allt. ALLT. Jag aktade mig för allt som kunde göra ont, vara obehagligt, fysiskt jobbigt eller innebära att jag var tvungen att prata i telefon.


Jag var alltså rädd för allt.

Jag har berättat i ett tidigare inlägg att när jag började övningsköra vågade jag inte köra in mellan grindstolparna på mamma och pappas infart. Detta trots att grindhålet var väl tilltaget och föräldrarnas Volvo 460 inte direkt bredast i kommunen. Men jag vägrade. Nu backar jag utan problem in syrran och svågerns betydligt mer bredrövade V70 genom grindhålet som dessutom blivit smalare med åren. Hur jag botade den rädslan? Jag körde postbil och utbildade mig till fordonsförare i Hemvärnet. Hade jag bara fått för pappa och plutonchefen hade jag gärna testat att backa in sex ton bandvagn där, bara för att se om det går…

Jag var spruträdd också. Riktigt ordentligt. Mamma utverkade specialtillstånd och jag fick ”emla” mig inför varje spruta som skulle tas på skolhälsovården. I smyg, så ingen annan skulle bli avundsjuk, så klart. Nu är jag blodgivare och låter sköterskorna tappa mig på 4,5 dl blod med jämna mellanrum. Jag kan till och med kaxigt titta på. Är väl ingen konst!

Men.

Igår var jag tvungen att göra något som jag fortfarande känner ett ganska stort obehag inför. Jag var tvungen att träffa världens bästa Håkan. Tro nu inte att det är Håkan som är problemet, nä, han är snarare lösningen, men han råkar ju vara tandläkare. Och tandläkarbesök återfinns inte bland topp tio på min lattjolajbanlista precis. Men efter oktobers hejdundrande tandvärk, när jag trodde att min sista stund var kommen, hade jag gladeligen krupit de tjugo milen till Håkans tandläkarstol om jag bara kunnat. Igår skulle alltså tandj*veln ut. Jag hade prognosen klar för mig, rotfyll hit, sju-åttatusen dit, sextio-sjuttio procents chans på succé och en tandj*vel jag egentligen kan leva utan. Dra ut den, var min enkla önskan.

Dra ut en tand, det kan man göra på betydligt närmare håll. På riktigt krypavstånd, faktiskt. Men se, det går inte. För det är bara två personer som är betrodda att lägga bedövning på mig och de jobbar med de enda två tandläkare som jag litar på. Så en tid hos någon av dem var ett måste.

Alltså fick jag åka tjugo mil, enkel resa, sova hos mamma och pappa och sen, kritvit i ansiktet och mycket sammanbiten, kravla upp i tandläkarstolen hos proffsen. Tandsköterskan lade finfin prinsessbedövning med mycket Emlakräm, så det knappt ens kändes när hon tog fram sprutan. Nu garvar ni och tror att mamma ringt och berättat om Emlakrämstricket för henne och utverkat specialtillstånd, fast jag är trettio bast.

Det är bättre än så. Det var nämligen mamma som la bedövningen…

Det är bara hon och syrran – som är tandhygienist – som får mecka med läskiga sprutor i munnen på mig. Så det så.

Så kom Håkan och vi konstaterade att det var ju synd att vi måste träffas på det här viset. Ja, nästan varje gång jag träffar honom har han en tång i högsta hugg. Hm. När jag var liten och på besök på mammas jobb hade jag en lös tand som han bara skulle ”känna lite” på – sen gick jag hem med den tanden i en burk…

Nåja. När jag ändå var där skulle det skrivas protokoll inför min utlandstjänstgöring, ett slags okejstämpel i rumpan, att ingen av mina tänder kommer skapa ett eget världskrig under tiden jag är på allt för långt avstånd från Håkans tandläkarstol. Och när han höll på att peta runt hittade han något att borra i. Så vips hade världens bästa tandsköterska både ”emlat” och lagt bedövning på andra sidan och några varv med borren så var det problemet löst. Som en liten bonus liksom.

De fick ingen fikapaus dock, men den offrade de så gärna för världsfreden, det var ju tur det.

Men så skred de till verket med den där tandj*veln. Och jag vet inte vad han gjorde, men jag fick åtminstone inte med mig tanden i en burk. Det hade nog varit ett tusenbitarspussel i så fall. Tror mamma fiskade upp det mesta i den där suggrejjen, det lät då så när det rasslade i den i alla fall. Hm. När tandj*vlen äntligen gett med sig, då blev de misstänkt tysta en stund. Och sen sa Håkan något om att det inte fanns något ben för visdomstanden att fästa vid och att det var lika bra att ta den med när vi så att säga ändå var på gång. Han kollade bedövningen och kunde konstatera att den var väl tilltagen för jag kände inte ett smack. Sen knakade det till några gånger och så var min sista visdomstand ett minne blott. Happ. Det var den klokheten det. (Nu får man brottas med problemet att man både är blond och saknar visdomständer. Hur ska det här gå?)

När jag väl vinglade ut till pappa som väntande i bilen hade jag alltså inte bara dragit en tand – utan två. Och dessutom lagat en tredje. Så kan det gå! Lite svinn får man räkna med när man träffar världens bästa Håkan.

Jag var väldigt rädd innan, men till och med mamma var tvungen att erkänna efteråt att jag faktiskt varit en duktig patient. Jag skrek ju inte en enda gång…

Det finns kanske hopp för att jag övervinner tandläkarrädslan med.

01 november 2012

Gloria på sniskan

Ja, det var ju tur jag inte fick någon gloria på Blodcentralen i förrgår. Den hade i så fall halkat rejält på sniskan idag när jag rakt från hjärtat kallade ett gäng två äpplen höga ungdomar för "ungdjävlar".
Högt. Så dom hörde.
Tantvarning deluxe på den va?

De kom sig inte ens för att svara innan jag ryckt upp cykeln på rätt köl och argt trampat därifrån.
Det var tur för dem att jag far runt på en hoj med schyssta bromsar och alltid har båda nävarna på bromshandtagen när ligis...förlåt ungdomarna... hade den goda smaken att först a) sparka upp en fotboll i taket på gångtunneln så den slog ner mitt i cykelbanan och b) sticka ut huvudet framför mitt däck för att hämta den när jag c) kom i nedförsbacke med rätt hög fart. En tvärnit endast centimetrar från hulig..förlåt, ungdomens, söta näsa och det rakt från hjärtat komna "men UNGDJÄVLAR!" blev resultatet. Hade jag inte hunnit bromsa hade terrori... förlåt, ungdomarna.. fått smaka Race King däck samt tacka sin lyckliga stjärna att jag inte hunnit lägga på däcken som har 608 stycken extra långa dubb än.

Jag skyller allt på lågt blodsocker och det från lumpens vitsord omvittnade heta temperamentet...
Eller nåt.

/Tant Lina

30 oktober 2012

Helgon?

Var på gymmet klockan 7 i morse och körde indoorwalking. Kom inhastandes i sista sekunden och såg ut som något katten släpat in - dyblöta skor och kläder, men fem minuter senare hade jag hoppat i torra kläder och var på plats på crosstrainern. Bra start på dagen!

Efter jobbet var jag till Blodcentralen för att kolla mitt hbvärde, som var för lågt både när jag lämnade blod senast och när jag var på kontroll i juni. Men, nu var det tillräckligt högt igen. Känns bra.

Så jag har gjort två goda gärningar idag, dels lämnat blod och dels skänkt en nalle till ett sjukt barn, vilket var ett av alternativen när det var dags att välja ersättning.
Borde man inte få en helgonförklaring, en gata uppkallad efter sig eller kanske en liten gloria i papier mache då..?

Jag fick järntabletter, plåster i båda armvecken, en festis och en leverpastejsmörgås. Det funkade bra det med. :)

29 oktober 2012

Tillbaka?



Jag har varit tyst länge. Jag har haft fullt upp med att… leva livet. Det riktiga livet, det utanför bloggen och Internet och allt det.


Jag har haft en turbulent vår, en fullspäckad sommar och en fantastisk, tokigt intensiv höst. Våren var en enda lång berg- och dalbana, där topparna var färre än dalarna, en sådan där vår då man lär sig den hårda vägen hur livet kan vara ibland. När det inte är solsken och hallonbåtar och medvind alla gånger. Känslan när man gett 125 % av sig själv och det ändå inte räcker, den är inte ett dugg rolig. Insikten när man förstår att det inte går längre, det måste finnas en hejd på hur man ska må och vad man ska behöva utsätta sig själv för – den är klockren men jobbig.

Så jag släppte taget. Jag sörjde och var ledsen, men det finns ingen anledning att gå ner sig mer i det som aldrig blev, det är bara att plåstra om hjärtat och gå vidare. Det må låta hårt, men om man inte gjorde det, då skulle man aldrig komma vidare och hur skulle man egentligen må då?

The båtten is nådd, som Timbuktu skulle ha sagt.

Det finns bara en väg – upp, säger jag. I år bygger jag väderkvarnar!



Jag grävde ner mig i jobb. Klagade till chefen att jag hade för lite att göra – fick nya arbetsuppgifter, bytte kontor, flyttade dit verksamheten snurrar som allra snabbast, fick lära mig massor av nytt. Sökte kompetensutvecklingsbidrag och fick det beviljat – lycka! Jag fick åka på utbildning för att bli spinninginstruktör!

Någonstans mitt i allt det jobbiga for jag och mamma till New York och firade min trettioårsdag, det var en vecka av helt galna upplevelser, i en stad som sprängde alla mina högt uppställda förväntningar och som levererade sol, vårkänslor och sightseeing i massor. Vi njöt i stora drag, hela veckan!



Sommaren flöt ihop i jobb, träning, jobb - håll näsan över vattenytan, paddla som fan var ledorden.

När semestern kom, första veckan i augusti – då drog jag till Halmstad. Solsken och morgonpromenader med finfint sällskap på Galgberget, besöka familjen A, plugg, OS på TV, föreläsningar för engagerade lärare, mer plugg, leder, ben, latin, muskler, allt skulle in i huvudet och sen levereras på tentan.

Och det gjorde jag, så jag fick godkänt att fortsätt till den praktiska delen av utbildningen i september.

Från Halmstad via Ullared och shopping med världens bästa E & D till Göteborg och soffhäng och övernattning. Vidare med tåget till Abisko och jobb på Fjällräven Classic. Fjälluft, solsken, jobb i Fjällboden, massor av nya bekantskaper, fullt ös varvat med fullkomligt lugn, ja, allt det jag älskar. Årets första dopp i jokken, elva grader i vattnet och myggtätt som aldrig förr. Som jag njöt!



Sedan packa och fara söderöver igen, via Luleå och sen iväg på nya äventyr…

För med augusti kom inte bara utbildning, semester och solsken, med augusti kom även kärleken smygande. Oväntat men välkommet – så klart. Någonstans mellan smådryga mejl och frågor om semesterplanering bokade jag en resa till Prag med en kille jag aldrig träffat. Bara så där. Så kan man göra och sen blir det inte av, eller så blir det en besvikelse eller så blir det som i vårt fall; helt fantastiskt.

Så måndagen den 20 augusti stod vi på Arlanda tillsammans, redo att ta oss an Europa. Vi hade träffats två korta svängar i samband med att jag var i Halmstad, men det var allt. Pirrigt! Det blev flyg till Prag, boka hotellnätter på plats, uppleva staden till fots med kameran i högsta hugg. Sightseeing, promenader, shopping, sol och 36gradig värme. Vi blev kvar tre nätter innan vi tog tåget till Berlin, övernattade, sightseeing på stan i regnvädret och fortsatte sedan med buss genom Tyskland och Danmark, till Malmö och vidare till Göteborg. En resa jag kommer att minnas länge, länge!

Och kär blev jag...



Jag hann knappt landa hemma innan nästa resa tog vid, Turkietresan med storasyster och syskonbarnen. Även detta efterlängtat, sol, bad och långa lata dagar på stranden.



Det blev Side i år igen och vi var lika nöjda som förra året. Stammisar, vi, ja, kanske det…

Tillbaka till jobbet, skyffla undan lite, iväg på hemvärnsövning. Fem dar i fyra nyanser av grönt. Lära sig en hel del nytt, repetera en del annat, skönt att känna att man har koll på det man förväntas göra. Sena kvällar, tidiga mornar, ratta terrängbil, tiden flög förbi.

Sista helgen i september genomförde jag sista delen i spinningutbildningen och är numera utbildad instruktör. Två intensiva dagar där vi körde pass för varandra och körde pass för en grym instruktör. Helt galet roligt, det hade kunnat vara ännu bättre om inte jag landat en rejäl förkylning precis till den helgen. Typiskt! Men det gick bra ändå och det var en lärorik helg! Nästa vecka kör jag provpass för gymmet på hemmaplan - har jag tur får jag bli vikarie där. Vore en riktig utmaning!

Sen kom oktober. Utbildning hela månaden på annan ort, inför det som väntar nästa år. Åtta månader i grönkläder, i utlandstjänstgöringens tecken. Det ska bli riktigt roligt, men det är en bit kvar. En lagom lång tid, för den här gången är det inte bara mig och min, vid det här laget ganska härdade, familj det gäller, den här gången har jag någon riktigt nära, som jag kommer att sakna och längta efter. Någon som inte själv varit ute och som inte riktigt vet vad det innebär. Vi hinner landa i tanken och prata om det ordentligt innan resan börjar.

Så i oktober har jag bott i kappsäck, i natt sov jag första natten i min egen säng. Det var skönt må ni tro! Helgerna har spenderats på Västkusten och hos mina föräldrar, veckorna i lånelägenheten med nya kollegan T, som jag haft mycket roligt med. Vi har lagat mat, gått långpromenader och tränat på gymmet. Jag har även hunnit med en sväng till fröken K och hälsa på i hennes och sambons nya hus - väldigt fint..!

Nu laddar jag för november. Mörkt, dags att lägga på vinterdäck på cykeln, solsken i form av fint besök, resa till Göteborg, provpass på gymmet och fullt ös på jobbet.

Det är bara att köra!

Viva la vida!

18 januari 2012

Amen

Träningens 10 budord
1. Du skall inga andra intressen hava jämte träning.
2. En dag utan träning är en dag utan mening.
3. När Du vilar tränar dina konkurrenter.
4. Den som tycker träning är roligt, tränar för lite.
5. Träning är ett tillfälle att tävla.
6. Så länge Du är seg kan du inte bli övertränad.
7. Det som inte dödar, det härdar.
8. Smärta är svaghet som lämnar din kropp.
9. Många äro kallade, få äro utvalda.
10. Det finns många sätt att bli dålig på, men bara ett sätt att bli bra på: TRÄNING


Hej träningsvärk, hej endorfinkick, hej gladsprall i benen, hej nytt gym, hej massor av pepp, hej ny inspiration, hej 2012.
Kul att träffas - jag tror vi kommer att trivas ihop.


Nu ska jag gå hem - eftersom jag fortfarande inte lagat punkteringen på cykeln (kombinationen tid - lust - ork har ännu inte infunnit sig).
Sen ska jag till världens bästa Balance och lyfta nytt personbästa i marklyft och dessutom sänka assistvikt på chinsen. Så det så.


I år bygger jag väderkvarnar.

14 januari 2012

Vad gjorde jag utan er?

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett inlägg om vänskap. Det är ett inlägg jag själv läser ibland, och som är ständigt aktuellt. Vad gjorde jag utan er?
När jag ledsen och långhelgsless blir överöst av kärlek, från alla håll, när det kommer sms som påminner mig om stående inbjudan till Västkusten, älskade finaste storasystrarna ringer och kollar läget med lillasyster, när det planeras träningsläger, soffhäng, besök och en vår med träningsvärk - ja, vad har jag då att vara ledsen för?

Vänner som av olika orsaker inte finns i min omedelbara närhet vet ändå precis när jag behöver den där klappen på axeln, den där känslan av att inte vara ensam, det är guld värt. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna förklara hur viktiga ni är, hur mycket jag uppskattar er och hur mycket jag älskar er. Det kan jag inte, för det finns inga ord som räcker till.

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord, så det här beskriver hur bra jag mår, där jag ligger träningsvärkstyngd efter dagens grymma ryggpass, nöjd på soffan, med all er kärlek omkring mig och laddar för morgondagens långpass.

Ni ser ju själva hur j*kla bra jag mår! ;)

12 januari 2012

Ösregn, punka och träningsvärk

Förra veckan var en smygstart innan allvaret, sa jag, och det kan man väl lugnt påstå, det började direkt på torsdagen och denna vecka är lite körig, minst sagt. Så full av roliga saker att jag glömt en stor och viktig grej som jag absolut INTE fick glömma. Men nu har det hänt och ja, det går ju inte att göra det ogjort.  Dumt.

I torsdags var jag ledig, vilket inte hindrade att jag körde cirkelfys med Lisa på morgonen - bra start på dagen! Vi började i roddmaskin, körde sedan en cirkel med box + armhävning, armgång för Lisa och TRXrodd för mig, hopp över samt krypa under häckar, släpa varandra och en specialgrej där vi lastade 40kg på en liten släde, som vi sedan skulle dra emot oss i ett långt, långt rep, tvärs över gymmet.
Efter tre varv på den där cirkeln avslutade vi med att ro 500 meter så fort vi orkade samt några varv extra på hoppa över / krypa under.
Varvade ner på spinningcykeln. Phuu! Tur att det är ett förstående gym, där man får vara lite galen...
Jag njöt verkligen av frukosten sen när jag kom hem, kan jag meddela.

Resten av dagen ägnade jag åt att städa och ligga på soffan, samtidigt som jag väntade på paketbilen från DHL, som lämnade av ett paket till min systerdotter. Efter det var det upp och iväg till Friskis och jobba värdpass på Hornstull, superkul. Jag saknar verkligen Hornstull... Fullsatt pass och fullt ös i vanlig ordning. Det blev en promenad hem och efter det var jag gaaanska så sliten...

På fredagen var jag mest trött och opeppad på det mesta. Jag låg på soffan och myste nästan hela dagen, tog mig inte för med något alls, halvdeppig, trött och tråkig. Fy.
Lördagen var betydligt bättre, först upp och cykla till Lindhagen för ett medelpass på spinningcykeln, vidare ner på stan och shopping med syster, syskonbarn och svåger, komplett med reafynd och allt.
En jacka som kostat 1299:- men som med halva reapriset bara blev 400:-, en tunika och en klänning för 210:- tillsammans. Fyndigt värre. Ett par jeans för 100:- i stället för 500:-, två par örhängen för 39:-...





Jag fick en superfin träningsjacka av storasyster (som passar ihop med västen och tröjan jag fick av mamma och pappa i julklapp) och de bjöd dessutom på lunch på Vapiano - värsta lyxen!
Precis vad jag behövde - sällskap och en massa roligt babbel.

På kvällen drog jag till Åkersberga och hjälpte Mari och revygänget där ute, jag bemannade garderoben under föreställningen. Riktigt roligt men ack så trött jag var när jag kom hem, hade tur och hann med sista bussen från Mörby och slapp krångla mig hem via stan.

Söndag - långpassdag, men eftersom det var julschema så var det inget pass, suck. Det fick bli en långpromenad runt Brunnsviken med nya knarket; talbok, i öronen. Har lyssnat slut på tre, håller på med en fjärde. Bra grej!

Och sen var det då äntligen, äntligen måndag. Jag är dålig på att vara långledig, så jag såg verkligen fram emot måndagen. Full bemanning efter helgledigheterna och massor att göra - perfekt.
Det blev ett indoorwalkingpass på Friskis på vägen hem, indoorwalking är ett roligt komplement till allt cyklande.
Tisdag - jobb, möten, cykla till Hornstull och köra intensivpass. På vägen hem kändes Västerbron extra tung, och vägen slirig. Svaret på varför kom strax därefter - punka på framdäcket. Suck! Så det var bara till att gå hem till Solna, vilket tog en timme, släpandes på motsträvig cykel.

Igår fick det därför bli promenad till och från jobbet, samt införskaffande av ny slang. På kvällen skrev jag medlemskap på ett nytt gym, fem minuter hemifrån. Där tränar Lisa och nu tränar även jag där - också - för jag är kvar på Friskis. Som min syster sa när jag hade beslutsångest över om jag har råd; "Men Lina, du tränar ju jämt! Du röker inte, dricker inte, går inte på krogen, äter nästan aldrig ute och cyklar överallt - då kan du väl unna dig att gå på ett riktigt bra gym?"  Ja, det kunde jag så klart.

Det blev triceps, bröst och mage, så jag är hyfsat stel idag och värre blir det nog i morgon...
I morgon står nya muskelgrupper på schemat och sen blir det partaj på kvällen. Jag återkommer hur det var!

Idag har det ösregnat och snöat blötsnö hela dagen, så att ta tunnelbanan till Kista för att jobba kväll kändes ganska skönt. Det frös dessutom på ordenligt på kvällskvisten och blev halt, så det hade inte varit någon höjdare att cykla. I morse hann jag dock gå till jobbet innan regnet började ösa som värst. Phu.

Nu ska jag städa, diska och sedan trilla i säng och ladda för morgondagen. I morgon kväll så här dags svingar jag mina lurviga på Café Opera! Whop whop! :)

04 januari 2012

2012 - mål och motivation

Så har 2012 kickat igång, denna vecka känns som en smygstart, en mjukstart på det som ska komma. För 2012 är fullt av utmaningar och äventyr, många fler än jag vet om nu, men som jag kommer att sammanfatta om ett år. Det hinner hända väldigt mycket på ett år...

Började diskutera det här med överraskningar och saker som inte blev som man tänkt sig med en vän på Facebook häromdagen och mitt favoritcitat "Var inte rädd för motgång, tänk på att det är i motvind och inte i medvind som en drake stiger" kändes lika aktuellt som alltid. Det finns sätt att ta motgångar och oväntade utmaningar och sen finns det SÄTT. Det går att lägga sig platt, ge upp, kasta in handduken och sen går det att räta på axlarna, lyfta blicken, fokusera och klara av det som kastas i ens väg också.
När det blåser bygger somliga vindskydd och andra bygger väderkvarnar..
I år bygger jag väderkvarnar!

Jag har många saker jag skulle behöva bli bättre på, det gäller allt från små saker till stora, från att jag inte kommer ihåg att vattna mina blommor till att jag gör mig själv illa genom att inte kunna tygla mitt temperament. Ibland blir jag helt enkelt för arg, för snabbt. Även om det går över fort, så har jag oftast i min ilska hunnit med allt för mycket.
I mitt vitsord från lumpen står det att jag ibland ska två djupa andetag innan jag uttalar mig och det ligger en hel del i det.

Jag ska bli bättre på att förvalta min tid. Jag har en förmåga att boka upp mig så infernaliskt att jag inte hinner njuta av nuet, utan allt som händer är bara en sak som ska checkas av på listan innan jag måste hinna göra nästa sak, och nästa sak, och nästa sak. Man ska ta tillvara på de goda stunderna, helt enkelt, istället för att kasta sig iväg till nästa.
Jag ska se till att jag har tid att göra det jag tycker är roligt och avkopplande - som att sy.

Jag ska ha bättre koll på min ekonomi och börja spara, att bo i en dyr hyresrätt är inte optimalt i längden, men att köpa en bostadsrätt kostar pengar det också. Mycket pengar...

Jag ska träna mer strukturerat. Jag tränar redan, min pulsklocka registrerar ca 8-9 timmar fysisk aktivitet i någon form varje vecka. Allt från cykel till jobbet till långpass till promenader till styrketräning till... Mängden finns, men det är inte speciellt fokuserat, målmedvetet, planerat. Till min hjälp ska jag anlita en PT, för att få ordning och reda i träningen. Vikten som vände nedåt under hösten ska fortsätta neråt och målet är att vågen ska visa ytterligare -10 kg, minst, i maj.

Jag ska köra Halvvättern på under 6 timmar. Så det så.
Årets stora träningsmål.

Jag ska söka spinningledarutbildningen på Friskis & Svettis.

Det finns bara en som kan göra det - jag själv.
Det finns bara ett sätt att se om man lyckas - att försöka.

I år bygger jag väderkvarnar.