30 oktober 2012

Helgon?

Var på gymmet klockan 7 i morse och körde indoorwalking. Kom inhastandes i sista sekunden och såg ut som något katten släpat in - dyblöta skor och kläder, men fem minuter senare hade jag hoppat i torra kläder och var på plats på crosstrainern. Bra start på dagen!

Efter jobbet var jag till Blodcentralen för att kolla mitt hbvärde, som var för lågt både när jag lämnade blod senast och när jag var på kontroll i juni. Men, nu var det tillräckligt högt igen. Känns bra.

Så jag har gjort två goda gärningar idag, dels lämnat blod och dels skänkt en nalle till ett sjukt barn, vilket var ett av alternativen när det var dags att välja ersättning.
Borde man inte få en helgonförklaring, en gata uppkallad efter sig eller kanske en liten gloria i papier mache då..?

Jag fick järntabletter, plåster i båda armvecken, en festis och en leverpastejsmörgås. Det funkade bra det med. :)

29 oktober 2012

Tillbaka?



Jag har varit tyst länge. Jag har haft fullt upp med att… leva livet. Det riktiga livet, det utanför bloggen och Internet och allt det.


Jag har haft en turbulent vår, en fullspäckad sommar och en fantastisk, tokigt intensiv höst. Våren var en enda lång berg- och dalbana, där topparna var färre än dalarna, en sådan där vår då man lär sig den hårda vägen hur livet kan vara ibland. När det inte är solsken och hallonbåtar och medvind alla gånger. Känslan när man gett 125 % av sig själv och det ändå inte räcker, den är inte ett dugg rolig. Insikten när man förstår att det inte går längre, det måste finnas en hejd på hur man ska må och vad man ska behöva utsätta sig själv för – den är klockren men jobbig.

Så jag släppte taget. Jag sörjde och var ledsen, men det finns ingen anledning att gå ner sig mer i det som aldrig blev, det är bara att plåstra om hjärtat och gå vidare. Det må låta hårt, men om man inte gjorde det, då skulle man aldrig komma vidare och hur skulle man egentligen må då?

The båtten is nådd, som Timbuktu skulle ha sagt.

Det finns bara en väg – upp, säger jag. I år bygger jag väderkvarnar!



Jag grävde ner mig i jobb. Klagade till chefen att jag hade för lite att göra – fick nya arbetsuppgifter, bytte kontor, flyttade dit verksamheten snurrar som allra snabbast, fick lära mig massor av nytt. Sökte kompetensutvecklingsbidrag och fick det beviljat – lycka! Jag fick åka på utbildning för att bli spinninginstruktör!

Någonstans mitt i allt det jobbiga for jag och mamma till New York och firade min trettioårsdag, det var en vecka av helt galna upplevelser, i en stad som sprängde alla mina högt uppställda förväntningar och som levererade sol, vårkänslor och sightseeing i massor. Vi njöt i stora drag, hela veckan!



Sommaren flöt ihop i jobb, träning, jobb - håll näsan över vattenytan, paddla som fan var ledorden.

När semestern kom, första veckan i augusti – då drog jag till Halmstad. Solsken och morgonpromenader med finfint sällskap på Galgberget, besöka familjen A, plugg, OS på TV, föreläsningar för engagerade lärare, mer plugg, leder, ben, latin, muskler, allt skulle in i huvudet och sen levereras på tentan.

Och det gjorde jag, så jag fick godkänt att fortsätt till den praktiska delen av utbildningen i september.

Från Halmstad via Ullared och shopping med världens bästa E & D till Göteborg och soffhäng och övernattning. Vidare med tåget till Abisko och jobb på Fjällräven Classic. Fjälluft, solsken, jobb i Fjällboden, massor av nya bekantskaper, fullt ös varvat med fullkomligt lugn, ja, allt det jag älskar. Årets första dopp i jokken, elva grader i vattnet och myggtätt som aldrig förr. Som jag njöt!



Sedan packa och fara söderöver igen, via Luleå och sen iväg på nya äventyr…

För med augusti kom inte bara utbildning, semester och solsken, med augusti kom även kärleken smygande. Oväntat men välkommet – så klart. Någonstans mellan smådryga mejl och frågor om semesterplanering bokade jag en resa till Prag med en kille jag aldrig träffat. Bara så där. Så kan man göra och sen blir det inte av, eller så blir det en besvikelse eller så blir det som i vårt fall; helt fantastiskt.

Så måndagen den 20 augusti stod vi på Arlanda tillsammans, redo att ta oss an Europa. Vi hade träffats två korta svängar i samband med att jag var i Halmstad, men det var allt. Pirrigt! Det blev flyg till Prag, boka hotellnätter på plats, uppleva staden till fots med kameran i högsta hugg. Sightseeing, promenader, shopping, sol och 36gradig värme. Vi blev kvar tre nätter innan vi tog tåget till Berlin, övernattade, sightseeing på stan i regnvädret och fortsatte sedan med buss genom Tyskland och Danmark, till Malmö och vidare till Göteborg. En resa jag kommer att minnas länge, länge!

Och kär blev jag...



Jag hann knappt landa hemma innan nästa resa tog vid, Turkietresan med storasyster och syskonbarnen. Även detta efterlängtat, sol, bad och långa lata dagar på stranden.



Det blev Side i år igen och vi var lika nöjda som förra året. Stammisar, vi, ja, kanske det…

Tillbaka till jobbet, skyffla undan lite, iväg på hemvärnsövning. Fem dar i fyra nyanser av grönt. Lära sig en hel del nytt, repetera en del annat, skönt att känna att man har koll på det man förväntas göra. Sena kvällar, tidiga mornar, ratta terrängbil, tiden flög förbi.

Sista helgen i september genomförde jag sista delen i spinningutbildningen och är numera utbildad instruktör. Två intensiva dagar där vi körde pass för varandra och körde pass för en grym instruktör. Helt galet roligt, det hade kunnat vara ännu bättre om inte jag landat en rejäl förkylning precis till den helgen. Typiskt! Men det gick bra ändå och det var en lärorik helg! Nästa vecka kör jag provpass för gymmet på hemmaplan - har jag tur får jag bli vikarie där. Vore en riktig utmaning!

Sen kom oktober. Utbildning hela månaden på annan ort, inför det som väntar nästa år. Åtta månader i grönkläder, i utlandstjänstgöringens tecken. Det ska bli riktigt roligt, men det är en bit kvar. En lagom lång tid, för den här gången är det inte bara mig och min, vid det här laget ganska härdade, familj det gäller, den här gången har jag någon riktigt nära, som jag kommer att sakna och längta efter. Någon som inte själv varit ute och som inte riktigt vet vad det innebär. Vi hinner landa i tanken och prata om det ordentligt innan resan börjar.

Så i oktober har jag bott i kappsäck, i natt sov jag första natten i min egen säng. Det var skönt må ni tro! Helgerna har spenderats på Västkusten och hos mina föräldrar, veckorna i lånelägenheten med nya kollegan T, som jag haft mycket roligt med. Vi har lagat mat, gått långpromenader och tränat på gymmet. Jag har även hunnit med en sväng till fröken K och hälsa på i hennes och sambons nya hus - väldigt fint..!

Nu laddar jag för november. Mörkt, dags att lägga på vinterdäck på cykeln, solsken i form av fint besök, resa till Göteborg, provpass på gymmet och fullt ös på jobbet.

Det är bara att köra!

Viva la vida!