29 november 2012

Vänner

...vad gjorde man utan dem?
Ett plötsligt erbjudande om skjuts, hela långa vägen till Västkusten, gör att jag kan träffa kärleken en vecka tidigare än beräknat.
Och dessutom gosa med lilla fröken A (...och hennes föräldrar, åkej då...) på lördagen.

Va! Vilken grej! Jag är galet lyckligt lottad med vänner som er!

Tur det, då mitt hjärta just nu känns som en enda stor knut av längtan...



27 november 2012

Here we go again

"Har inte du en blogg?"

Jo, jag har ju det. Men jag har inte riktigt haft tid att skriva - femtontimmars arbetsdagar har sugit musten ur mig de senaste veckorna. Efter två intensiva veckor, det kändes som om jag spenderade varje vaken minut på jobbet, är vi tillbaka i normaltakt, ett tag i alla fall.
Rätt skönt att få beta av allt som hamnat i "sen"-högen och mejlen som ligger i "när-tid-finnes"mappen...

Nu är det mindre än två månader innan jag går på tjänstledighet också. Till det kommer jul- och nyårsledigt, så det är inte många dagar kvar. Först ska jag på utbildning, det är inte förrän i mitten av mars som vi far på riktigt. Men det känns allt mer nära för varje dag. Jag måste börja fixa med en del saker snart - säga upp saker med tre månaders uppsägningstid till exempel.
Hm. Jag måste nog titta över den där listan igen...

Har två som är intresserade av att hyra lägenheten. Den ena kommer på söndag för att titta, får hålla en tumme att han vill ha den. Det enda kruxet med honom är att han i så fall vill flytta in några veckor innan jag kan tänka mig att flytta ut. Men, jag har ju världens bästa vänner - så det finns goda möjligheter att det går att fixa.

Dessutom har jag förmodligen den finaste pojkvännen en flicka kan ha. Jag far som en jojo mellan hufvudstaden och Västkusten, men det är det värt, alla gånger. Jag citerar Bo Kaspers Orkester; "Någon gång i livet ska man hitta rätt". 



Jag trivs bra på Västkusten dessutom - förutom att det aaaalltid regnar när jag är där. Fast, å andra sidan ösregnar det i hufvudstaden just nu också, och har så gjort nästan hela dagen. I morgon ska jag gå till jobbet, det ska tydligen regna då med. Jippie. En timmes promenad i ösregn, bra start på dagen! :) Tur jag fick ett bra regnställ av mina föräldrar i födelsedagspresent...

Ligger i sängen och laddar för att gå upp och borsta gaddarna och dra ner rullgardinerna för idag. Problemet är bara att jag har sån sjuk träningsvärk i benen att det är ett helt projekt att ta mig upp. Så kan det gå! I fredags körde jag 45 min spinning på morgonen och en timme kettlebell med kärleken när jag väl rullat in i Götet - efter 6, 5 timme på bussen. På lördagen körde vi 30 min cardio och sen armar/axlar. På söndagen körde vi ett benpass, med benböj, frontböj och utfall. Benböjen kändes bra, det var länge sedan jag körde riktigt tungt, men tior på 55kg får man vara ganska nöjd med.
Att vi ens kom iväg på lördagen är helt otroligt. Jag var ungefär lika pigg som en dö fisk vid lunch, veckans urladdning på jobbet satte sina spår. Men till slut lyckades han locka ut mig, tur det. :)
Och igår blev det spinning på kvällen, med en av de absolut bästa intruktörerna jag kört för - någonsin. Så nu vet jag var jag ska befinna mig måndagkvällar framöver!

Nej, om man skulle ta och rulla ur sängen och borsta dom där tänderna så man får sova sen...

Kram på er!

09 november 2012

Rädsla

Alla som känner mig vet att jag har ett förflutet som den skrajaste ungen norr om Dalälven. När jag var liten var jag rädd för allt. ALLT. Jag aktade mig för allt som kunde göra ont, vara obehagligt, fysiskt jobbigt eller innebära att jag var tvungen att prata i telefon.


Jag var alltså rädd för allt.

Jag har berättat i ett tidigare inlägg att när jag började övningsköra vågade jag inte köra in mellan grindstolparna på mamma och pappas infart. Detta trots att grindhålet var väl tilltaget och föräldrarnas Volvo 460 inte direkt bredast i kommunen. Men jag vägrade. Nu backar jag utan problem in syrran och svågerns betydligt mer bredrövade V70 genom grindhålet som dessutom blivit smalare med åren. Hur jag botade den rädslan? Jag körde postbil och utbildade mig till fordonsförare i Hemvärnet. Hade jag bara fått för pappa och plutonchefen hade jag gärna testat att backa in sex ton bandvagn där, bara för att se om det går…

Jag var spruträdd också. Riktigt ordentligt. Mamma utverkade specialtillstånd och jag fick ”emla” mig inför varje spruta som skulle tas på skolhälsovården. I smyg, så ingen annan skulle bli avundsjuk, så klart. Nu är jag blodgivare och låter sköterskorna tappa mig på 4,5 dl blod med jämna mellanrum. Jag kan till och med kaxigt titta på. Är väl ingen konst!

Men.

Igår var jag tvungen att göra något som jag fortfarande känner ett ganska stort obehag inför. Jag var tvungen att träffa världens bästa Håkan. Tro nu inte att det är Håkan som är problemet, nä, han är snarare lösningen, men han råkar ju vara tandläkare. Och tandläkarbesök återfinns inte bland topp tio på min lattjolajbanlista precis. Men efter oktobers hejdundrande tandvärk, när jag trodde att min sista stund var kommen, hade jag gladeligen krupit de tjugo milen till Håkans tandläkarstol om jag bara kunnat. Igår skulle alltså tandj*veln ut. Jag hade prognosen klar för mig, rotfyll hit, sju-åttatusen dit, sextio-sjuttio procents chans på succé och en tandj*vel jag egentligen kan leva utan. Dra ut den, var min enkla önskan.

Dra ut en tand, det kan man göra på betydligt närmare håll. På riktigt krypavstånd, faktiskt. Men se, det går inte. För det är bara två personer som är betrodda att lägga bedövning på mig och de jobbar med de enda två tandläkare som jag litar på. Så en tid hos någon av dem var ett måste.

Alltså fick jag åka tjugo mil, enkel resa, sova hos mamma och pappa och sen, kritvit i ansiktet och mycket sammanbiten, kravla upp i tandläkarstolen hos proffsen. Tandsköterskan lade finfin prinsessbedövning med mycket Emlakräm, så det knappt ens kändes när hon tog fram sprutan. Nu garvar ni och tror att mamma ringt och berättat om Emlakrämstricket för henne och utverkat specialtillstånd, fast jag är trettio bast.

Det är bättre än så. Det var nämligen mamma som la bedövningen…

Det är bara hon och syrran – som är tandhygienist – som får mecka med läskiga sprutor i munnen på mig. Så det så.

Så kom Håkan och vi konstaterade att det var ju synd att vi måste träffas på det här viset. Ja, nästan varje gång jag träffar honom har han en tång i högsta hugg. Hm. När jag var liten och på besök på mammas jobb hade jag en lös tand som han bara skulle ”känna lite” på – sen gick jag hem med den tanden i en burk…

Nåja. När jag ändå var där skulle det skrivas protokoll inför min utlandstjänstgöring, ett slags okejstämpel i rumpan, att ingen av mina tänder kommer skapa ett eget världskrig under tiden jag är på allt för långt avstånd från Håkans tandläkarstol. Och när han höll på att peta runt hittade han något att borra i. Så vips hade världens bästa tandsköterska både ”emlat” och lagt bedövning på andra sidan och några varv med borren så var det problemet löst. Som en liten bonus liksom.

De fick ingen fikapaus dock, men den offrade de så gärna för världsfreden, det var ju tur det.

Men så skred de till verket med den där tandj*veln. Och jag vet inte vad han gjorde, men jag fick åtminstone inte med mig tanden i en burk. Det hade nog varit ett tusenbitarspussel i så fall. Tror mamma fiskade upp det mesta i den där suggrejjen, det lät då så när det rasslade i den i alla fall. Hm. När tandj*vlen äntligen gett med sig, då blev de misstänkt tysta en stund. Och sen sa Håkan något om att det inte fanns något ben för visdomstanden att fästa vid och att det var lika bra att ta den med när vi så att säga ändå var på gång. Han kollade bedövningen och kunde konstatera att den var väl tilltagen för jag kände inte ett smack. Sen knakade det till några gånger och så var min sista visdomstand ett minne blott. Happ. Det var den klokheten det. (Nu får man brottas med problemet att man både är blond och saknar visdomständer. Hur ska det här gå?)

När jag väl vinglade ut till pappa som väntande i bilen hade jag alltså inte bara dragit en tand – utan två. Och dessutom lagat en tredje. Så kan det gå! Lite svinn får man räkna med när man träffar världens bästa Håkan.

Jag var väldigt rädd innan, men till och med mamma var tvungen att erkänna efteråt att jag faktiskt varit en duktig patient. Jag skrek ju inte en enda gång…

Det finns kanske hopp för att jag övervinner tandläkarrädslan med.

01 november 2012

Gloria på sniskan

Ja, det var ju tur jag inte fick någon gloria på Blodcentralen i förrgår. Den hade i så fall halkat rejält på sniskan idag när jag rakt från hjärtat kallade ett gäng två äpplen höga ungdomar för "ungdjävlar".
Högt. Så dom hörde.
Tantvarning deluxe på den va?

De kom sig inte ens för att svara innan jag ryckt upp cykeln på rätt köl och argt trampat därifrån.
Det var tur för dem att jag far runt på en hoj med schyssta bromsar och alltid har båda nävarna på bromshandtagen när ligis...förlåt ungdomarna... hade den goda smaken att först a) sparka upp en fotboll i taket på gångtunneln så den slog ner mitt i cykelbanan och b) sticka ut huvudet framför mitt däck för att hämta den när jag c) kom i nedförsbacke med rätt hög fart. En tvärnit endast centimetrar från hulig..förlåt, ungdomens, söta näsa och det rakt från hjärtat komna "men UNGDJÄVLAR!" blev resultatet. Hade jag inte hunnit bromsa hade terrori... förlåt, ungdomarna.. fått smaka Race King däck samt tacka sin lyckliga stjärna att jag inte hunnit lägga på däcken som har 608 stycken extra långa dubb än.

Jag skyller allt på lågt blodsocker och det från lumpens vitsord omvittnade heta temperamentet...
Eller nåt.

/Tant Lina