05 november 2013

Solskenspromenad

Min nya "hemstad" , åtminstone under större delen av månaden, visar upp den ena fina sidan efter den andra. Kärleken jobbar, jag har halvofrivillig semester, det ger mig gott om tid att promenera.
Jag har kommit igång med träningen igen efter en tråkig förkylning (tack logementsboendet och den svenska kylan för den!). Känns bra, träningsvärken kom som ett brev på Posten!
Hoppas att kunna hålla i med träning och bra kost även de kommande veckorna, även om jag ska tillbaka och jobba under två av de mest intensiva veckorna på året. Förra året jobbade jag 15 timmar i sträck och somnade med kinden mot skrivaren...
Jag återkommer med rapport!
Jag har ju ett stort träningsmål som hägrar; Göteborgsvarvet i maj, då springer man bland annat över Göta älvbron, som bilden är tagen från. Nu är det bara att köra!

27 oktober 2013

På väg


"I’m coming home
I’m coming home

Tell the world I’m coming home
Let the rain wash away all the pain of yesterday
I know my kingdom awaits and they’ve forgiven my mistakes
I’m coming home, I’m coming home
Tell the World that I’m coming...


HOME.


I need to get back to the place I belong."


Rotation nord - var hälsad.
Om jag är redo? 
Jag har varit redo sedan 14 mars.

...Hemåt det bär, för varje minut...

19 oktober 2013

Hemåt det bär

Har under veckan avslutat vår överlämning till våra efterträdare. Denna gång efterträds vi inte av ett svenskt team utan av ett team från en annan nation. Detta har gett oss nya svårigheter av typen "de får inte äta i vår matsal" och "de förstår inte vad vi säger". Håhåjaja. Men det mesta tycks ha löst sig på bästa vis, det är åtminstone igen som svultit ihjäl och det mesta tycks ha gått fram även om det ibland blev med hjälp av teckenspråk eller dubbla tolkar.

Men att ett nytt team kommer betyder att vi kan slappna av lite - och det betyder att vi snart får åka hem.
Jag fick besked i veckan att jag har ett jobb att komma tillbaka till, det finns en rad i vårt fantastiska datasystem som det står mitt namn på. Skönt!!

Nu återstår det bara att lämna över ansvaret på riktigt, packa alla saker (rätt antal, i rätt väska, som är rätt märkt), äta ungefär sju olika avslutningsmiddagar i olika konstellationer och sedan lyfta på baskern, säga adjö till Balkan, klättra ombord på planet och fara hem.

I veckan bokade vi en resa till staden jag längtat tillbaka till sedan jag åkte därifrån, nämligen till New York. Det blir en stor grupp denna gång och det bär iväg i maj, efter att jag förhoppningsvis klarat av den stora målsättningen för 2014; Göteborgsvarvet! En perfekt morot, först Göteborgsvarvet, sedan New York.




Med hjälp av rehabövningarna från Charlie på Sportrehab har jag redan blivit mycket bättre i höften. Så nu är det snart dags att börja köra på riktigt.
Allt sällskap under de kommande löprundorna mottages tacksamt! För det lär ju hinna bli några stycken...
Tips på bra rundor önskas också...

Trevlig lördag!

02 oktober 2013

Åter från äventyret


Så har min långa ledighet kommit till slutet. Jag är på plats igen och det är dags för sista rycket innan hemfärd för gott.
Semestern har varit fantastisk på alla sätt och vis, jag har fått träffa nästan alla jag ville hinna träffa, fattades två för att göra familjen komplett. Jag har fått uppleva ett härligt äventyr med kärleken och jag har fått må riktigt dåligt och riktigt bra. Ond mage och problem att äta hela första veckan, gick miste om alla mina favoriträtter hos mamma och pappa tyvärr. Fick igång aptiten igen, mycket tack vare en fantastisk sjuksköterska på vårdcentralen och min enträgne pojkvän som såg till att jag började äta igen. Salta kex, Proviva och salta chips. Är det vad man är sugen på efter en vecka - då är det det man ska äta, sa sjuksköterskan. Jag lydde. Att sedan få åka på resa med Kärleken, det var precis vad jag behövde för att komma på fötter igen.

För resan till Prag gick bra, jag sov som en sten på nattbussen till Oslo, vaknade upp när vi rullade in mot centralstationen och bara tio minuter senare satt vi på nästa buss, ut till flygplatsen. Väl där checkade vi in vårt blygsamma bagage och åt frukost. Flyget ned till Prag var ytterligare ett tillfälle för mig att stensomna, så det gjorde jag. :) Väl i Prag gick allt smidigt, bagaget kom, vi köpte bussbiljetter, åkte in till stan och hittade hotellet. Vi hade bokat en "juniorsvit" och den var nästan större än min lägenhet...


Hotellet

Utsikten lämnade en del övrigt att önska kanske...

Men åt andra hållet var det fint!

Utsikt över TV-tornet, framröstat som världens fjärde fulaste byggnad...

Till hotellet hörde även ett litet gym och en relaxavdelning, som vi givetvis utnyttjade. 
På onsdagen gick vi på stan och kikade lite, på torsdagen spenderade vi hela nio timmar på vårt favoritställe i Prag; outleten Fashion Arena. Jag kom hem med elva kassar... Att kunna prova kläder som faktiskt passar, trots att de är i storlek 40, det är en grymt härlig känsla! 

Oj...

På fredagen yrade vi runt på stan och turistade, fotograferade och hade det allmänt bra. Kärleken checkade in sig själv för massage på hotellet och jag körde spa i badrummet, komplett med skumbad, ansiktsmask, hårinpackning, bok och choklad. Efter det badade vi bubbelpool på relaxavdelningen och packade. 

Lördag morgon började med frukost så tidigt att personalen knappt såg vaken ut, sedan tåg till Berlin.
Vår blygsamma packning hade så att säga växt till sig under tiden i Prag...


Vi hittade till hotellet, checkade in och for sedan till den g-i-g-a-n-t-i-s-k-a maratonmässan på Berlin Tempelhof. Det var minst tre fulla hangarer med montrar och alldeles galet mycket folk.


Fixade nummerlapp och all startinformation, köpte ett litet bälte att ha nödvändigheter i och lite annat smått och gott. Efter det bar det av in till start och mål för att reka lite, sedan åter till hotellet för att ladda (Kärleken) och packa (supportteamet). 

På söndagen vaknade vi upp till en sol som segade sig upp över horisonten och vi stökade igång direkt med att förbereda, äta frukost (löparen) och se över all packning en gång till (supportteamet). Kärleken hade fyndat på Taxfreen på Gardermoen och hade därmed säkrat frukosten trots att vi var tvungna att sticka innan hotellets frukost hade öppnat... 

Tillsätt varmt vatten och du har gröt. :)

Gröt gör blivande maratonlöpare på gott humör!

In till starten, hatta runt en hel del eftersom informationen runt starten var kass, snudd på obefintlig. Till slut fick vi grepp om var man lämnade överdragskläder och var startfållan var placerad. Kärleken kastade sig i väg till start och jag, hans eminenta supportteam, halade upp min karta och begav mig till min första utkikspunkt; 7 kilometersmarkeringen. 


Supportteamet var laddat till tänderna...

Hann stå vid 7 km ganska länge eftersom jag kom dit före innan han startat. Hann se eliten forsa förbi. Hann se galna maskeraddräkter (ölflaskor, en manlig Mimmi Pigg, tyska "ölflickor", folk i helkroppsstrumpor med kroppens muskler tryckta på utsidan...) och andra, märkliga sätt att klä sig. Om man till exempel har problem med att få skav på bröstvårtorna när man springer, då kan man ju helt sonika klippa hål för dem i sitt träningslinne, verkar en äldre herre resonera. Hm. Alla sätt är bra utom dom dåliga, eller hur det nu var..


Kärleken såg pigg och stark ut vid 7 km och jag återvände mot målområdet för att få i mig lite frukost. Efter det gick jag längs banan och hann se eliten närma sig mål. 

Vinnaren i herrklassen och den blivande nya världsrekordhållaren på väg mot mål!

Vinnare i damklassen!

Jag hann inte till vår nästa planerade mötesplats, vid 21 km. Kärleken hade ökat farten och jag missade honom med två minuter eftersom jag stannade för länge och fotograferade eliten. Orutinerat av mig. Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet, fram med kartan och insåg att det fanns en tunnelbanestation i närheten av 27 km. Om jag hade tur skulle jag hinna dit. Fem stationer - byte - tre stationer och lite jogging senare stod jag vid 27 km. Jag hann inte stå en minut ens, innan han kom. Han såg fortfarande glad och pigg ut men fick en Ipren mot begynnande smärta i ett knä. Som ett sant proffs joggade jag bredvid honom och halade upp Ipren ur jackfickan som jag givetvis förberett. Jag tog mitt jobb som serviceteam mycket seriöst. ;)
Nästa plats var 38 km, där fick jag till ett bra foto och fick ett glatt "nu-är-det-bara-fyra-kilometer-kvar!".


Och i mål kom han. På fina 4 timmar och 23 minuter. För att vara hans första maraton var han väldigt duktig som gick ut lugnt, ökade farten hela vägen och tog hand om sig själv - drack mycket, såg till att få i sig näring. Han var faktiskt piggare efteråt än det där serviceteamet han hade med sig... 



Åt middag, hämtade packningen och åkte till flygplatsen. Bara för att konstatera att Tegel som flygplats bara är snäppet roligare än Göteborg City airport. Ett litet snäpp... 
Men hem kom vi, även om vi var sena. På Landvetter lekte de bagagebandsbingo med oss och skickade runt både bagage och passagerare mellan banden innan det blev någon rätsida på det hela.
Kl. 01.00 skallade vi kudden med kraft i sängen på Västkusten och på måndagen gjorde vi inte många knop. Och igår satte jag mig på planet tillbaka.

Med lite ångest, med mycket beslutsamhet, med mer kraft än jag hade när jag åkte hem och med endast en kort sträcka innan jag får slå handen, pannan, kroppen och balkanlivet i det där kaklet och lämna den här tiden bakom mig. 



"Now this looks like a job for me
So everybody, just follow me
'Cause we need a little, controversy
'Cause it feels so empty, without me"
Guess who's back?

24 september 2013

På resande fot

Idag har jag varit i den unika trästaden, Eksjö, träffat fröken G och herr S, sprungit runt sjön och tränat ett armpass på gymmet. Jag kommer vara trött i mina stackars muskler i flera dar...
Men det passar bra, för nu ska jag bara hem och packa om min väska. I natt bär det av ut i Europa igen, nu börjar jag och Kärleken om med vår första resa, den till Prag. Så först buss till Oslo, tåg till Gardemoen, vidare med flyg till Prag, turista, shoppa, äta gott, träna, vidare med tåg till Berlin och den stora utmaningen som väntar på kärleken - marathon. Åter på svensk mark på söndag kväll, vidare till Balkan i början av veckan. Väl nere väntar mindre än en månad. Nedräkningen har börjat på allvar.
Äntligen.
Äntligen.
ÄNTLIGEN.
Hade jag vetat att det var så här det skulle bli, då hade jag förmodligen inte åkt.
Men...
"Det här är mitt liv, det här är mitt jobb
Det här är min tid och mina val som jag har valt dem
Du behöver inte förstå, men det här är sättet som jag gör det på
Och det är upp till dig, om du vill vara med mig" 
Melissa Horn

Jag lär mig något av det här också. Jag går starkare ur det här också. 

Nu: vänta på att tåget rullar in i Göteborg. Hem och packa lite mer. Mot Prag! 
Nu kör vi.


16 september 2013

Ont

Är hemma i Sverige på ledighet igen, landade i fredags kväll och hann avnjuta en god middag med kärleken innan jag stensomnade. I lördags firade vi vår elvamånadersdag med att springa 12 kilometer i friluftsområdet som jag längtat efter, på fina tiden 1h 20 min. Jag var mycket nöjd och höften protesterade bara lite... (Jag har läkartid för den där på fredag).
Efter att ha fyllt på depåerna så travade vi till gymmet för att köra rygg. Den muskelgrupp jag försummat mest under min utlandsvistelse, min favoritövning marklyft kan man knappt göra eftersom vi har parkettgolv och några dragmaskiner har vi inte. Så vi körde så hårt jag orkade, tyvärr fick jag en blixtrande huvudvärk, men jag lyckades köra några set på 60 kg i alla fall. En bra bit från PB på 85, men ändå. Sedan nötte vi teknik i rodden och i latsdrag. Jag har haft en sådan galen träningsvärk igår och idag.

Men, på kvällen åt vi mexikansk mat, starkt och kryddigt och fantastiskt gott. Tills jag vaknade igår morse, för då hade jag så himla ont i magen. En smskonversation med mamma senare så insåg jag att det förmodligen är magkatarr jag dragit på mig. Igen. Senast jag hade det var på gymnasiet.
Den psykiska påfrestningen som varit i huset, hemlängtan, den dåliga maten, träningshetsen och stressen har gjort sitt, nu protesterar kroppen. Så jag låg större delen av dagen i fosterställning på soffan.
Några tabletter, en promenad och mycket sömn blev det. Tur jag har kärleken, som tog hand om mig och pysslade om mig hela dagen.

Idag mår jag lite bättre och har kunnat peta i mig en yoghurt utan att få kramp i magen. Skönt. Hoppas att det vänder nu. Just nu sitter jag på tåget på väg till mina föräldrar, väskan full med träningskläder, jag hade sett fram emot att både springa och att cykla. Får se hur mycket det blir av den saken.
Jag har varken tid eller lust att vara sjuk ju!

07 september 2013

Joråsåatte.

Det gick ju vägen det där. :)


Kan vara århundradets sämsta bild, men det är svårt att hinna fotografera när resultatet blinkar...


Senast jag vägde under 79.8 var för tolv år sedan. TOLV! Jag var nere mot 72 kg när jag tog studenten och vände sedan uppåt när jag flyttade hemifrån. Det här är helt klart en upplevelse och jag trodde nog inte ens själv att jag faktiskt skulle lyckas den här gången. Många gånger har jag gått ut starkt för att sedan tappa alla koncept igen. Men inte den här gången. Nu har jag 4.2 kg kvar till det slutmål jag satte upp när jag började. Jag hoppas att jag når det innan det är dags att börja jobba igen. Fast det räcker inte att hoppas. Man måste jobba för det också! Så - mer träning åt folket, nu är det plattan i mattan mot 75!

06 september 2013

Lina hjärta löpning = sant

Jag vet att jag tjatar. Jag vet. Men det är fortfarande en grym känsla att springa. Jag. Springer. Jag!
Jag som hatat att springa, hjärtinnerligt, i princip hela mitt hittills trettioettåriga liv har jag avskytt allt som har med löpning att göra. Jag hatade det möjligen lite mindre sommaren 2007 när jag gick på ett bra schema, konstruerat och levererat av Långa farbrorn. Jag sprang å sprang å sprang. Kanske trodde jag att jag genom att följa hans schema skulle vinna hans hjärta. Hrm... Eller så inte.
Lärde mig i alla fall att man inte kan bota olycklig kärlek med löpning, för det gjorde precis lika ont i hjärtat oavsett hur många intervaller man genomförde eller hur många varv runt det där berget man sprang.

Jag släppte dock schemat i samma ögonblick som jag klev in som värnpliktig och efter det tog jag aldrig upp det igen. Då sprang jag bara om jag var jagad eller möjligtvis om nån "sköt" på mig. Knappt ens då.

Men den där sommaren -07 sprang jag mer än jag gjort tidigare, jag sprang, jobbade, sprang, jobbade. Det är vad jag minns av den sommaren, ungefär. Det onda i hjärtat och hur jag jobbade fyrtioelva kvällspass i Skutan och sprang på rasterna eftersom det var någon riktig idiot till chef som inte ville att folk (som faktiskt hade ett liv utanför jobbet) skulle jobba ihjäl sig utan att de skulle njuta av sommaren.
Idioten, det var jag det. Schemaläggning är kanske inte min starkaste sida...
Fast jag kunde ta tjänstebilen ner till ån, byta om i skåpet och bada om jag ville, när jag sprungit klart. Alltid något. Postbilar har sina fördelar.

I morse släpade T ut mig på en runda igen. Vår finfina "6-nånting-kilometersrunda". Nånting eftersom min okalibrerade fotpod till pulsklockan är lite optimistisk. Den säger 6,3 men det är nog mer strax över 6 km. Kanske. Hur som haver, vi putsade vår rekordtid från förra veckan med trettiotre (33) sekunder. Räkna kan den åtminstone, klockan alltså. Detta trots att vår uppvärmningssträcka tog på sekunden lika lång tid som vanligt. Någonstans typ halvvägs så konstaterade jag att jag hade ovanligt bra klipp i steget. Jag pratade dessutom om mig själv i tredje person, vilket mest fick till resultat att T bara garvade och ökade lite till. Han springer med skyddsväst - så avancerad är inte jag. Jag springer - det räcker för mig. Det där klippet jag inbillade mig att jag hade kan bero på att jag i morse snörade på mig sprillans, sprojlans nya löpardojor. Inte för att någon annan märker någon skillnad, det är ett par exakt lika som mina gamla. Som jag köpte i mars när vi kom ner, men som jag nu har slitit ut så att tårna tittar fram. Jag har slitit ut ett par löparskor - på löpning! (Och promenader och crosstrainer - men ni fattar) Senast jag slet ut ett par löparskor var när jag jobbade på Posten och ägnade dagarna åt att skyffla min allt för tunga kroppshydda uppochner för X antal trappor varje dag. Då slet jag ut några par varje år. Smart som jag var så använde jag först skorna till att träna i, och när de inte dög till det längre, då använde jag dem på jobbet tills de inte längre höll ihop. Jättebegåvat att kuta runt hela dagarna i utkippade dojor som tappat all form av stöd och studs för länge sedan. Att inte mina knän har sagt upp sig än är ett under...

Idag konstaterade jag att det var välinvesterade riksdaler, de nya pjucksen alltså. För det var gott om studs i dessa. Så nu har jag springa-fort-skor igen. Lagom tills att jag ska hem och bevisa för min mamma att jag faktiskt springer nuförtiden, att det inte bara är som jag säger. Hon har ju hört mig hata löpning i 31 år, så hon får faktiskt vara skeptisk. Det är okej. Nu hoppas jag bara att mitt muskelfäste i den där rackarns höften håller. För idag har jag inte ett dugg ont. Måtte det hålla i sig. Peppar, peppar och ta i trä och...

Resten av dagen har varit bra den med. Jag har fått se en alldeles nyinvigd skola, vilket väger upp lite av de eländiga skolorna jag sett tidigare. Här hade de till och med tänkt till och satt faciliteterna på en höjd som barn faktiskt kan nå. Bara en sån sak. På andra ställen har de till exempel satt kissrännorna på toaletten i vuxenhöjd. Lite trixigt när man är sju bast och två äpplen hög. Eller satt brandsläckaren 170 cm ovanför marken, så inte ens jag som är åtminstone tre äpplen hög når den. På frågan varför de sitter så högt blev svaret "för att ingen ska använda dem förrän de verkligen behövs!". Tydligen växer barn dryga metern när det brinner. Hade jag ingen aning om.
Men idag fick jag alltså se en finfin skola. Och höra deras sprillans nya klocka när det ringde in efter rasten. Den var väldigt...effektiv. Jag hör den så att säga fortfarande.

Nu ska jag förkovra mig i de misslyckade IT-projektens underbara (?) värld innan det är dags att skalla kudden. För i morgon är det lördag. Lördag som betyder vägning och nu är det upp till bevis, är jag för första gången på mycket, mycket länge under 80 kg? Har jag för allra sista gången i mitt liv sett en åtta i början av min vikt? Jag håller tummarna - det kan väl du också göra?

Upp till bevis korpralen - upp till bevis!
(Gode Gud - jag måste sluta prata om mig själv i tredje person...)



02 september 2013

Houston - we have a lift-off!

Ja, alldeles nyss hojtade jag just den frasen ute i korridoren, skuttade ur kläderna och kastade mig in i duschen. Jag vet att det är århundradets i-landsproblem att vara utan vatten några timmar. Det är inga som helst problem i vanliga fall (vi är utan vatten minst åtta timmar varje dygn), om det inte vore för att jag precis kört 90 minuter promenad på löpbandet och sen styrketräning på det. Det gick att vrida ur min tröja efteråt, så jo, jag hade nog behövt en dusch. Men att duscha i flaskvatten funkar det med. Hjälpligt. Det är bara lite kallt... Och att tvätta mitt hår i flaskvatten skulle ta hela dan, så när vattnet väl kom tillbaka kastade jag mig alltså glatt in för en riktig dusch och återfick temperaturen i kroppen. Skönt..! Det tog max 30 sekunder från att jag hörde vattnet komma farandes i rören (ja, det låter som Niagarafallet) innan jag var i full färd att duscha...
Som sagt - dagens i-landsproblem, oh yes.

Idag hade jag mitt första möte med mina nya klasskompisar, de som jag ska skriva en rapport med. Givetvis inträffade detta möte mellan min träning och min hett efterlängtade dusch, så vi får alla vara väldigt tacksamma för att de slapp känna hur jag luktade - eftersom vi körde via Internet... Det var ett bra första möte och det känns som om vi fick ordning på allt vi behöver för att starta upp arbetet. Vi har valt att skriva om varför IT-projekt misslyckas, ett mycket intressant ämne! Jag har redan börjat röja runt efter referenslitteratur och bra källor, så det kommer nog gå utmärkt det här. Entusiasmen är det inget fel på, så att knacka ner fyra sidor tillsammans blir inga problem.

Min nedräkning till leave går snart att räkna på båda händernas fingrar, sakta men säkert kommer det allt mer nära. Jag har precis sagt upp hyresavtalet med min hyresgäst för att få tillträde till lägenheten igen i november och jag längtar väldigt mycket. Men först en härlig leave, ett sista ryck på Balkan och sen en månad på Västkusten, med världens finaste kärlek och gott om tid att träna järnet, läsa massor av böcker, plugga och ha det fint. Sedan hem till min kära lägenhet, packa upp, göra mig av med nästan alla mina kläder (hej Tradera, hej Myrorna!) och hänga in nya, fina kläder i en storlek jag inte haft på många år. Ja tack, gärna! Ego-boost när den är som bäst. Den här gången är det för resten av livet. Den här gången är det för gott.



Jag har hunnit fundera mycket på sistone, om varför man egentligen bryr sig om en person som helt uppenbarligen inte bryr sig ett dugg tillbaka, som gör att de trillar så hårt från piedestalen jag satt dem på att de borde känna det rent fysiskt, om varför man gör samma misstag flera gånger fastän man vet varje gång att det är fel och varför man känner en koppling med somliga människor som man inte kan förklara, ett ömsesidigt förstående som inte behöver påtalas, som bara finns. Det är märkligt hur det kan vara.

Om man har tid att älta, vrida och vända på saker in i absurdum när man är borta så här?

Ja, det har man. Allt för mycket.


26 augusti 2013

Början på en lång historia



Första dagen på nya kursen. Början på något nytt, ja kanske. Början på något roligt, förmodligen. Har insett, efter att ha läst introduktionen till det arbete vi ska skriva på första kursen, att det antagligen är väldigt lägligt att jag har en stridsparskamrat som innehar svart bälte i det här med uppsatsskrivande och därtill hörande regler på formalia...

Det kommer dessutom vara helt fantastiskt hjälpsamt att ha en mycket klok och kunnig pojkvän att fråga tusen frågor... Han jobbar ju med "såntdärntIT".

Jo, det blir nog bra det här. :)

19 augusti 2013

Aldrig

...har jag haft sån hemlängtan som jag har nu. Det här är min tredje sväng på balkanmark, jag har gjort det här förut, ett tag var jag mer borta från mitt hem än jag var hemma. Det har varit värnplikt, Abisko, insatser, resor... Men aldrig har jag haft sådan hemlängtan som jag har nu. Det är en märklig känsla.
Jag väntar på att mitt egentliga liv ska börja. Att jag ska få trycka på "play" och att allt ska snurra igång igen. Snurra med full kraft mot den där framtiden som jag fantiserat väldigt mycket om på sistone.

Jag har börjat trassla med lånelöften för att köpa mig en lägenhet när jag kommer hem, jag har gått händelserna allt för mycket i förväg och kärat ned mig i en lägenhet som jag som tur var aldrig budade på. För, det är ju inte riktigt klart det här med framtiden. Vi bor på varsin kust, jag och min allra käraste. Det fungerar det med - men optimalt är det ju inte. Att mötas på halva vägen betyder flytt till Laxå, men riktigt så kul ska vi inte ha... Vi börjar med att bo ihop i november, min lediga tid efter hemrotation, eftersom jag hyrt ut min lägenhet lite extra och ska ta igen förlorad tid med kärleken på västkusten.

Men lite längre bort i den där ovissa framtiden kanske någon av oss måste flytta, vem av oss vet vi inte ännu, så tills vi vet så fortsätter jag att längta hit:

Hem, ljuva hem.

Måtte klockan gå som en elvisp så jag får komma hem snart.
3,5 månad kvar.

07 augusti 2013

Första svaret - check

Jag kom in på utbildningen jag vill läsa; IT, projektledning och affärssystem på distans. En rolig utmaning!

Ett steg framåt - nu väntar vi bara på resten. Jag som är född utan tålamod fungerar dåligt när det kommer till väntan. Jag vill att allt ska hända nu, nu, NU...
Andra saker som väntar, som jag längtar efter, är alla resor jag och Kärleken pratar om. Det blir några favoriter i repris:

Vi återser Prag i september...

...tätt följt av Berlin, eftersom Kärleken ska springa maraton där.


Sen pratas det väldigt mycket om den här staden just nu:
New York, New York! 
Så kanske blir det en resa dit i vår. :)

Ni förstår ju att jag längtar!
Målet inför Prag är en sammanlagd viktnedgång på 14 kilo. Jag är inte riktigt där ännu, men som tur är har jag en månad på mig att klara det. Därför ska jag gå ner och köra ett träningspass nu! Jag fick frågan "hur gör du?". Svaret är magiskt enkelt:



Just Do It.

Mot spinninghojen!

05 augusti 2013

Bakom mina solglasögon...

...kan jag va mig själv.


Någon har äntligen fått tummen ur och investerat i ett par nya solglasögon. Kanske jag kan sluta kisa... :) 

Veckan som kommer bjuder kanske på flera svar om framtiden. Jag hoppas att åtminstone någon av alla dessa saker går min väg. Jag har sökt ett jobb vars sista ansökningsdatum strax går ut, jag får veta om jag kommit in på kurserna jag sökt på några olika universitet och kanske får jag möjlighet att prata med chefen om hur det ser ut på jobbet där hemma. Spännande!

Dessutom hoppas jag att min höft slutar att bråka med mig, jag har redan hotat den med nytt läkarbesök, så nu borde den fixa sig å det snaraste. 
Lite rast och vila på det här bara, så ska ni se att allt blir bra! 
Sedan full fart framåt, mindre än tre månader tills jag får kicka igång mitt vanliga liv...
Jag längtar något alldeles galet.

27 juli 2013

Sliten

Är sliten i kroppen efter en bra träningsvecka men även en lång och varm arbetsvecka. Sena kvällspass  i kombination med att solen och värmen har kommit till Balkan gör att man blir trött och seg. Svetten rinner så fort man rör sig det minsta. Och röra sig måste man ju...
Hur alla de som genomför Ramadan klarar sig utan vatten i den här värmen - ja, det är för mig en gåta.

Idag var vi ute och rullade en sväng och jag råkade gå all-in på shopping. Hoppsan. Kom hem med "saker jag faktiskt måste ha" av typen balsam och duschkräm, men även med en hel del annat.


Två träningströjor från Nike, ett par löparshorts, ett par.. korta tights/trosor och ett linne. Det roliga med linnet var att jag provade det och tyckte att det var ovanligt tajt för att vara en "lös" modell, men jaja, jag tänker inte bli större utan mindre så det fick följa med hem. 120:- för ett Nikelinne är en bra affär, tänkte jag.
Väl hemma insåg jag att det förmodligen är tajt för att det är storlek medium...
Jag har gått från XL till medium alltså. Trevlig överraskning!

Anledningen till att det passar kan vara att jag tappat nästan elva kilo. Anledningen till att jag tappat nästan elva kilo kan vara denna:

Summering från min pulsklocka. 94933 förbrukade kalorier på tre månader.

Så, behövde jag tre nya träningstoppar och två par shorts..? Nja... Inte egentligen.
Var jag värd dem? 

Oh ja.

13 juli 2013

- Ett år -

Det är precis ett år sedan nu, som jag hittade den där profilen på dejtingsidan, den med en söt kille på kortet och ett fyndigt citat i presentationstexten. Citatet som gick ut på att om man går hem med en tjej och hon inte har några böcker hemma så ska man inte gå till sängs med henne, för då är hon inget att ha. Jag kontrade i ett mejl att jag som har över 700 böcker hemma alltså rent hypotetiskt borde få ligga rätt mycket. Svaret kom direkt, att han var förvånad över att jag överhuvudtaget kunde ligga ner om jag har sjuhundra böcker på 35 kvadratmeter.
Vi påbörjade en intensiv mejlväxling, vi pratade lite på MSN och så hade vi plötsligt bokat en resa till Prag tillsammans. Utan att ha träffats. Det var ett äventyr, så klart, det var ett må-det-bära-eller-brista.

Det bar.

Så trasig som jag var innan dess hade jag inte varit på väldigt länge, jag var slutkörd mentalt efter en tuff vår och behövde landa. Det gjorde jag. Aldrig har jag varit så lugn, så trygg, så övertygad. Aldrig har jag känt mig så fullständigt bekväm i ett förhållande.

Det var bestämt redan innan vi sågs att jag skulle åka på utlandstjänstgöring. Det låg långt bort i tiden då, jag skulle inte åka förrän i mars. Det var ju långt dit. Men det blev mars snabbare än jag räknat med och samma dag som vi varit tillsammans fem månader satt jag på Herculesplanet på väg bort. Ett så pass nytt förhållande med någon som redan visat sig vara mycket viktig för mig – att våga åka, att stå fast vid löftet att följa med, det var inget lätt beslut. Att inte ses på elva veckor, det är jobbigt när man är nyförälskad och vill vara tillsammans hela tiden. Men samtidigt så var vi vana, vi bor på varsin sida av Sverige, vi sågs inte ständigt innan heller. Det fungerar bra, även om jag längtar nästan ihjäl mig mellan varven...


Nu har vi precis kommit hem från vår tredje gemensamma semester, denna gång bar det iväg till Gran Canaria. Vi bodde på ett fint hotell, hade hyrbil två dagar och for runt på ön. Vi såg fantastiska vyer, branta stup, galna serpentinvägar, fina stränder, hittade rolig shopping och hade det allmänt bra. Hann bada i havet, skutta i vågorna, bada i poolen, träna på gymmet, springa längs stranden i det mjuka morgonljuset, äta hotellfrukost en morgon och läsa böcker. En alldeles suverän semester med andra ord!

Vårt sovrum

Vi reser alltid med lätt packning. Bara tio par skor. :)


Puerto Mogán

På väg till en liiiten, men ack så fin strand. Nästan tom. 9 km från närmsta riktiga väg...

 ...i vår söta hyrbil. :)

 En Skoda Fabia. Tur jag gillar Skolådor. :)


 Här odlar de bananerna du ska käka om några veckor.

 Vi klättrade upp till Roque Noblo, en åttio meter hög sten, 1800 m ö h.

..där vi njöt av utsikten!




 En snygging!

Ute på gatorna kan man väga sig..? Eller sin packning kanske...

Nu är jag tillbaka i Kosovo, där det inte går någon större nöd på mig. Ikväll serverade tre av kollegorna grillat och suuuuverän efterrätt. Tur det är lördag...

Fast, lite hemlängtan har jag. Det kan nog bero på det här:

Längtar.

12 juni 2013

Materialist - ja visst!

Är åter på Balkanmark efter en fin ledighet. Det började med ett tidigt plan och lång mellanlandning i Wien, där jag använde de fyra timmarna till att åka in till stan och gå på promenad samt sitta i stadsparken och njuta av solen.




Efter det var nästa mellanlandning i Stockholm, där jag under inflygningen mot Arlanda "såg" hem. Nästan det närmaste jag kommer mitt hem på många månader.


Till slut var väntan över och jag landade in på slutdestinationen, Göteborg. Snabbast möjligt bar det av in till stan, där Kärleken väntade med en fin bukett;


Uj, vad glad jag blev! 
Han blev ganska glad för sina presenter också, träningskläder så här i maratonträningstider. 

En sen middag och sedan stöp vi i säng, att vara på resande fot i 14 timmar tar lite på krafterna. Men inte så mycket att jag inte orkade gå upp och träna på morgonen, när kärleken gick till jobbet... 

Träning hann det bli en hel del av, jag har satt nytt personligt rekord i löpning tror jag, då jag har sprungit över fem mil på en och samma vecka. Fyra gånger har passen varit 10 km, ett pass var 7, 6 km och ett pass var Blodomloppet - fem kilometer. Jag önskade mig en tid under 30 minuter men kom in på 32 minuter. Jag är nöjd ändå, för det var väldigt mycket folk att tampas med. Sakta men säkert märker jag resultat, pulsen rusar inte iväg direkt jag sticker ut näsan i ett par löparskor längre. Jag känner att jag orkar mer helt enkelt. Det är en härlig känsla! Att jag sedan tejpade slut på en rulle coachtejp när jag var hemma (nej, kärleken tejpade och jag tittade på..) är kanske inget gott tecken, men faktiskt har foten hållit bra, så det är nog en framgångsfaktor trots allt. 

..ja, det är ju bara 4,5 år sedan jag hade sönder den..?

Vi hann även med ett kettlebellpass, två gympass och ett boxpass, utöver att jag körde två pass ensam på crosstrainern. Enda nackdelen är att jag tränat mig till smärta i ena höften som kommer och går. Vi får se om den ger upp snart...

Jag har även hunnit shoppa, reda ut några praktiska saker som är svåra att lösa på distans, träffat en mycket, mycket god vän, varit på bio, käkat efterlängtad thaimat på restaurang, ätit allt annat jag längtat efter (lax, kesella, frukter, avokado...), lånat en hel hög böcker på biblioteket och även legat en del på soffan. 

På nationaldagen bar det av norrut, mot rätt sida av Dalälven och mitt föräldrahem. Tåget både avgick och anlände i tid, bytet i Hufvudstaden gick väldigt smidigt (samma spår!) och vi hade en fin välkomstkommité som väntade på oss när vi steg av. 
Vi spenderade fyra dagar där uppe, med Rockygos, träning, umgänge med mina fina föräldrar och systrar med familjer, examenskalas och kamerainköp. För jag har blivit med systemdigitalkamera igen. En Canon EOS 500D, som jag köpt av en god vän. Samma vän som fixade mina objektiv till den gamla kameran, så nu är jag på banan både när det gäller objektiv och kamera... ;) Bra med kunniga kompisar!


Min skatt! Tyget i bakgrunden är min klänning, fyndad för en femtiolapp på Tradera...
"Nackdelen" med att krympa - man måste köpa nya kläder. ;)


Med den nya kameran fångade jag följande sötnosar:



SötRocky

På fredagen hojade vi runt på mountainbikarna och mätte ut en sträcka åt Kärleken att springa på lördagen, då det stod maratonträning på schemat. Då sprang han i nästan två timmar och jag cyklade lika länge. Jag körde en 3,8 milsrunda i hemmaskogarna som jag kommer att leva på länge, länge. Solen sken, fåglarna kvittrade, det var lagom varmt och nästan inte en människa i sikte. Jag passerade flera av mina fd. klasskamraters föräldrahem och jag blev lite nostalgisk mellan varven. Att susa in på en liten stig där vi cyklade på somrarna när jag var barn, eller att stanna och se ut över alla fälten i någon av småbyarna, det är något särskilt. Jag hittar på de små grusvägarna som i min egen ficka, jag vet vad som väntar bakom varje krök, jag har minnen och bilder från många av platserna jag passerade. Jag mindes hur det kommer sig att jag började cykla en gång i tiden, om mountainbiken, en mörkgrön Crescent Sleipner, som jag fick låna av min klasskompis Martin och om alla cykeltävlingar jag fick hänga med på den där sommaren när jag slutat åttan och var väldigt, väldigt kär i han som fortfarande är en av landets bästa cyklister.
Man hinner tänka mycket när man susar fram i sin ensamhet på världens finaste hoj...

Efter det hann vi med ett studiebesök hos mina oerhört driftiga och energiska kusinbarn som håller på att starta upp en firma på släktgården. Det var riktigt, riktigt intressant att höra alla idéer! Tydligen har jag lovat att ta hand om mig här nere eftersom jag har ett hus att måla nästa sommar, så det är nog säkrast att jag gör det.. ;) 

På kvällen var det grillning med mina systrar och det var roligt att få träffa dem alla och det var väldigt god mat. Pappa och Kärleken skötte grillen som två proffs och mamma fixade resten. Jag skar lite sallad, det var liksom det enda. Efterrättsbordet erbjöd tre olika sorter, tur jag cyklat bort 1500 kalorier tidigare på dagen och att det var lördag...
Jag fick jättefina presenter av den ena systern, ett par svarta träskosandaler och en fin tunika som jag ska ta med mig på semester, de kommer göra sig finfint på Gran Canaria!

Så i söndags bar det av till Arlanda och väl där fick jag säga hejdå till Kärleken som flög åter till Västkusten och jag satte mig på planet till Wien. Där var väntetiden bara 90 minuter denna gång, så vi var strax i luften igen och vi flög förbi några rejäla oväder men landade fint på flygplatsen där stridsparskamraten och chefen väntade. 

Efter det har tiden flugit iväg, vi har jobbat, tränat, varit på möten och på utflykt. Nedräkningen till nästa ledighet är i full gång, även om jag i smyg njuter lite av strukturen som är här, rutiner gör det enklare för mig att fortsätta med mitt viktprojekt, hålla igång min träning och att inte falla för alla frestelser. Jag hade helst av allt velat äta ALLT gott jag såg på ledigheten, men jag höll mig ganska bra. Vi får väl se om vågen håller med på lördag...