24 maj 2013

Kontraster

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade er igen. Livet på Balkan snurrar vidare, vi jobbar, tränar, äter, sover, jobbar, tränar, äter, sover... Jag sover lite mer än vanligt just nu. Somnar tidigt, sover hela nätterna, sover gärna middag en stund om jag kan. Är trött mest hela tiden, kan kanske bero på att jag de senaste 27 dagarna tränat sammanlagt 46 timmar och 45 minuter och förbrukat över trettiotusen kalorier? Dessutom tror jag att mitt Hbvärde inte är riktigt som det borde vara, jag tror att jag fortfarande ligger lågt (för att vara normalt för mig, alltså). Ska se om jag kan ordna en provtagning.


Jag har hunnit med att fylla år också. Blivit firad på både längden och tvären. Skönsång, tårta, massor av paket och bjuden på middag. Det var roligt! Det var lite kontrast mellan min födelsedag i år och den förra året. Hade någon sagt till mig förra året att jag skulle fira födelsedag i grönkläderna på Balkan i år, då hade jag nog skrattat både gott och länge. :) Men det går fort ibland...

Trettioårsdagen firades i New York...

...och trettioettårsdagen i Pristina.

Jag fick som sagt väldigt många fina presenter. Det började med ett stort paket från världens bästa stridsparskamrat på morgonen och sen rullade det på till kvällen, då jag fick 24 små Jägermeister av kollegorna. De har ju förstått att det är typ det enda i alkoholväg som jag dricker. Så den ska jag avnjuta med kall Pepsi Max på leaven... ;)


Massor av fina saker, som sagt...

Snart har de sjuttiofem dagarna gått och jag får åka hem på min första leave. Sedan ner och jobba några veckor innan det bär av till Kanarieöarna med kärleken. Snart, snart, snart.

Bjuder på några bilder som avslutning. Nu ska jag vila mig i form för morgondagen. Då vankas nämligen mer träning, mat, jobb och solsken... 



Pristina by night



Den österrikiska kontingenten har firat... jul. Eller midsommar? Eller typ något mitt emellan...

 Post nubila Phoebus - efter regn följer solsken.




Vi har hälsat på det svenska EOD-teamet som röjer i Germiaparken och sett delar av vad de hittat;



Nu: film, ben i högläge och vila.
KRAM.

12 maj 2013

Just idag är jag...

...STOLT!

Vem var det nu igen som sa att jag inte kunde springa? Att jag har en fot som inte håller, att jag är för tung, att jag inte orkar?

Mitt eget huvud!

Idag har jag bevisat för min tröga skalle att det är så fel, så fel.
Idag har jag sprungit 9.45 km.
Nä, det är inget marathon.
Nä, det är ingen bedrift för somliga.

Men när jag kom hit, då orkade jag inte springa hela morgonrundan (3,9 km). Jag fick gå i uppförsbacken och trodde nog att jag skulle dö på kuppen.
Jag har inte sprungit längre än ett par kilometer på flera år. Typ... sedan 2008, när jag drog sönder foten.

Idag sprang jag, 30 minuter i nästan konstant motlut, för att sedan vända åter och få medlut, visserligen, men ändå. Med en pulstopp på 191 och en snittpuls på 179 förstår ni att det inte var något lätt pass. Jag fick kämpa lite, men det kändes så jäkla bra!


(Det vita är puls och det orangea är hastighet)


Och just ja. 

Jag gick inte en enda meter.

Foten höll.


Och jag sa att jag sprang på 57 minuter va? 

Fy fan vad jag är bra!

...tack, tack, tack P som var min coach och mitt sällskap!



08 maj 2013

Dunder och brak

Idag har det åskat ordentligt. Så där så det nästan skallrar i fönsterrutorna.
Tur jag fick vara inomhus!


Vi har hunnit vara ute och kört lite;







Och sen har vi hunnit vara ute och gå en liten sväng också. Tre timmar, närmare bestämt...




Plus att vi har sett området där det svenska EODteamet röjer just nu:


Det är ungefär vad som har hänt sen sist.
Nej just ja. Det har varit lördag också.

Yummie.


Och fått presenter. Den här kom med posten häromdagen!

Abisko!

04 maj 2013

En ny kompis

Jag har hittat en ny kompis här nere. En Suunto Quest. En alldeles fantastiskt bra pulsklocka, som dessutom kom med running pack, dvs. med fotpod och sticka som man kan föra över sina tränade pass till datorn med. Så nu kan jag analysera mina träningspass ned till enstaka hjärtslag och visst märks det att man tar i lite mer när man har en mätare att titta på. Det syns direkt om man börjar "söndagscykla"...

Det har blivit ganska många pass redan, trots att jag bara haft den en vecka. Tretton pass för att vara noga, promenad inräknad. Kul!


Nu har dock min andra träningspartner, världens bästa stridsparskamrat, åkt hem på ledighet. T.r.å.k.i.g.t.
Så nu gäller det att hålla  motivationen och träningsdosen uppe ändå. Jag ska göra mitt bästa.

Det börjar även närma sig min egen leave, det är bara några veckor kvar. Var och hur den ska spenderas är inte helt klart ännu, åtminstone inte starten. Fast, det löser sig också. Får jag bara vara med kärleken så bryr jag mig väldigt lite om VAR vi är...
Slutet av leaven skall jag spendera hos mina föräldrar, och där har jag planerat att ta ut MTB:n på en runda, givetvis drar jag med mig kärleken ut då också, han ska få se några väl valda vackra platser i min hemby. 
Tur pappa har en MTB att låna ut...
Att cykla är en av de saker jag saknar mest, om man ser till vardagliga ting och mer underliga cravings man kan ha när man är borta så här. Samt att gå på stan utan att alla tittar på en, sova i en riktigt skön säng, laga min egen mat (lax, mmmhmm...) och sova utan öronproppar. Det tar lite på nattsömnen att bo granne med ungefär fem olika minareter.

Jobbet går framåt, eftersom det redan börjar bli varmt, med temperaturer över trettio grader, blir man trött fortare och ganska seg i huvudet mellan varven. Huvudvärken kommer snabbt, flaskvattnet vi har här är inte särskilt bra, det rinner gärna rakt genom kroppen utan att göra någon nytta på vägen. Men en Resorb mellan varven hjälper, även om jag försöker låta bli. Värmen är ju inte ens i närheten av sommartemperatur ännu. 
Vi har testat "brandkårsutryckning" mitt i natten också, med gott resultat. Det här med att bo mitt i smeten har sina fördelar, saker man inte räknat med kan hända men då hör vi det också! Snabba ryck, skutt i kläderna (stridsparskamraten hävdade nämligen att korpralens förträffligt fina Mimmi Pigg nattlinne inte var så fältmässigt) och börja jobba. Från yrvaken till i full fart att lösa uppgift på bara några minuter. Vaknade på allvar gjorde man väl inte förrän efter en kvart så där och somnade gjorde man inte efter att allt lugnat ned sig - då hade man ju adrenalinpåslag så det dånade i öronen!
Men men. Det är kul när det rör på sig lite lagom så där...

Nä, nu ska jag titta på en film och sen sova. I morgon är en ny dag i värmen och dammet på Balkan!