24 september 2013

På resande fot

Idag har jag varit i den unika trästaden, Eksjö, träffat fröken G och herr S, sprungit runt sjön och tränat ett armpass på gymmet. Jag kommer vara trött i mina stackars muskler i flera dar...
Men det passar bra, för nu ska jag bara hem och packa om min väska. I natt bär det av ut i Europa igen, nu börjar jag och Kärleken om med vår första resa, den till Prag. Så först buss till Oslo, tåg till Gardemoen, vidare med flyg till Prag, turista, shoppa, äta gott, träna, vidare med tåg till Berlin och den stora utmaningen som väntar på kärleken - marathon. Åter på svensk mark på söndag kväll, vidare till Balkan i början av veckan. Väl nere väntar mindre än en månad. Nedräkningen har börjat på allvar.
Äntligen.
Äntligen.
ÄNTLIGEN.
Hade jag vetat att det var så här det skulle bli, då hade jag förmodligen inte åkt.
Men...
"Det här är mitt liv, det här är mitt jobb
Det här är min tid och mina val som jag har valt dem
Du behöver inte förstå, men det här är sättet som jag gör det på
Och det är upp till dig, om du vill vara med mig" 
Melissa Horn

Jag lär mig något av det här också. Jag går starkare ur det här också. 

Nu: vänta på att tåget rullar in i Göteborg. Hem och packa lite mer. Mot Prag! 
Nu kör vi.


16 september 2013

Ont

Är hemma i Sverige på ledighet igen, landade i fredags kväll och hann avnjuta en god middag med kärleken innan jag stensomnade. I lördags firade vi vår elvamånadersdag med att springa 12 kilometer i friluftsområdet som jag längtat efter, på fina tiden 1h 20 min. Jag var mycket nöjd och höften protesterade bara lite... (Jag har läkartid för den där på fredag).
Efter att ha fyllt på depåerna så travade vi till gymmet för att köra rygg. Den muskelgrupp jag försummat mest under min utlandsvistelse, min favoritövning marklyft kan man knappt göra eftersom vi har parkettgolv och några dragmaskiner har vi inte. Så vi körde så hårt jag orkade, tyvärr fick jag en blixtrande huvudvärk, men jag lyckades köra några set på 60 kg i alla fall. En bra bit från PB på 85, men ändå. Sedan nötte vi teknik i rodden och i latsdrag. Jag har haft en sådan galen träningsvärk igår och idag.

Men, på kvällen åt vi mexikansk mat, starkt och kryddigt och fantastiskt gott. Tills jag vaknade igår morse, för då hade jag så himla ont i magen. En smskonversation med mamma senare så insåg jag att det förmodligen är magkatarr jag dragit på mig. Igen. Senast jag hade det var på gymnasiet.
Den psykiska påfrestningen som varit i huset, hemlängtan, den dåliga maten, träningshetsen och stressen har gjort sitt, nu protesterar kroppen. Så jag låg större delen av dagen i fosterställning på soffan.
Några tabletter, en promenad och mycket sömn blev det. Tur jag har kärleken, som tog hand om mig och pysslade om mig hela dagen.

Idag mår jag lite bättre och har kunnat peta i mig en yoghurt utan att få kramp i magen. Skönt. Hoppas att det vänder nu. Just nu sitter jag på tåget på väg till mina föräldrar, väskan full med träningskläder, jag hade sett fram emot att både springa och att cykla. Får se hur mycket det blir av den saken.
Jag har varken tid eller lust att vara sjuk ju!

07 september 2013

Joråsåatte.

Det gick ju vägen det där. :)


Kan vara århundradets sämsta bild, men det är svårt att hinna fotografera när resultatet blinkar...


Senast jag vägde under 79.8 var för tolv år sedan. TOLV! Jag var nere mot 72 kg när jag tog studenten och vände sedan uppåt när jag flyttade hemifrån. Det här är helt klart en upplevelse och jag trodde nog inte ens själv att jag faktiskt skulle lyckas den här gången. Många gånger har jag gått ut starkt för att sedan tappa alla koncept igen. Men inte den här gången. Nu har jag 4.2 kg kvar till det slutmål jag satte upp när jag började. Jag hoppas att jag når det innan det är dags att börja jobba igen. Fast det räcker inte att hoppas. Man måste jobba för det också! Så - mer träning åt folket, nu är det plattan i mattan mot 75!

06 september 2013

Lina hjärta löpning = sant

Jag vet att jag tjatar. Jag vet. Men det är fortfarande en grym känsla att springa. Jag. Springer. Jag!
Jag som hatat att springa, hjärtinnerligt, i princip hela mitt hittills trettioettåriga liv har jag avskytt allt som har med löpning att göra. Jag hatade det möjligen lite mindre sommaren 2007 när jag gick på ett bra schema, konstruerat och levererat av Långa farbrorn. Jag sprang å sprang å sprang. Kanske trodde jag att jag genom att följa hans schema skulle vinna hans hjärta. Hrm... Eller så inte.
Lärde mig i alla fall att man inte kan bota olycklig kärlek med löpning, för det gjorde precis lika ont i hjärtat oavsett hur många intervaller man genomförde eller hur många varv runt det där berget man sprang.

Jag släppte dock schemat i samma ögonblick som jag klev in som värnpliktig och efter det tog jag aldrig upp det igen. Då sprang jag bara om jag var jagad eller möjligtvis om nån "sköt" på mig. Knappt ens då.

Men den där sommaren -07 sprang jag mer än jag gjort tidigare, jag sprang, jobbade, sprang, jobbade. Det är vad jag minns av den sommaren, ungefär. Det onda i hjärtat och hur jag jobbade fyrtioelva kvällspass i Skutan och sprang på rasterna eftersom det var någon riktig idiot till chef som inte ville att folk (som faktiskt hade ett liv utanför jobbet) skulle jobba ihjäl sig utan att de skulle njuta av sommaren.
Idioten, det var jag det. Schemaläggning är kanske inte min starkaste sida...
Fast jag kunde ta tjänstebilen ner till ån, byta om i skåpet och bada om jag ville, när jag sprungit klart. Alltid något. Postbilar har sina fördelar.

I morse släpade T ut mig på en runda igen. Vår finfina "6-nånting-kilometersrunda". Nånting eftersom min okalibrerade fotpod till pulsklockan är lite optimistisk. Den säger 6,3 men det är nog mer strax över 6 km. Kanske. Hur som haver, vi putsade vår rekordtid från förra veckan med trettiotre (33) sekunder. Räkna kan den åtminstone, klockan alltså. Detta trots att vår uppvärmningssträcka tog på sekunden lika lång tid som vanligt. Någonstans typ halvvägs så konstaterade jag att jag hade ovanligt bra klipp i steget. Jag pratade dessutom om mig själv i tredje person, vilket mest fick till resultat att T bara garvade och ökade lite till. Han springer med skyddsväst - så avancerad är inte jag. Jag springer - det räcker för mig. Det där klippet jag inbillade mig att jag hade kan bero på att jag i morse snörade på mig sprillans, sprojlans nya löpardojor. Inte för att någon annan märker någon skillnad, det är ett par exakt lika som mina gamla. Som jag köpte i mars när vi kom ner, men som jag nu har slitit ut så att tårna tittar fram. Jag har slitit ut ett par löparskor - på löpning! (Och promenader och crosstrainer - men ni fattar) Senast jag slet ut ett par löparskor var när jag jobbade på Posten och ägnade dagarna åt att skyffla min allt för tunga kroppshydda uppochner för X antal trappor varje dag. Då slet jag ut några par varje år. Smart som jag var så använde jag först skorna till att träna i, och när de inte dög till det längre, då använde jag dem på jobbet tills de inte längre höll ihop. Jättebegåvat att kuta runt hela dagarna i utkippade dojor som tappat all form av stöd och studs för länge sedan. Att inte mina knän har sagt upp sig än är ett under...

Idag konstaterade jag att det var välinvesterade riksdaler, de nya pjucksen alltså. För det var gott om studs i dessa. Så nu har jag springa-fort-skor igen. Lagom tills att jag ska hem och bevisa för min mamma att jag faktiskt springer nuförtiden, att det inte bara är som jag säger. Hon har ju hört mig hata löpning i 31 år, så hon får faktiskt vara skeptisk. Det är okej. Nu hoppas jag bara att mitt muskelfäste i den där rackarns höften håller. För idag har jag inte ett dugg ont. Måtte det hålla i sig. Peppar, peppar och ta i trä och...

Resten av dagen har varit bra den med. Jag har fått se en alldeles nyinvigd skola, vilket väger upp lite av de eländiga skolorna jag sett tidigare. Här hade de till och med tänkt till och satt faciliteterna på en höjd som barn faktiskt kan nå. Bara en sån sak. På andra ställen har de till exempel satt kissrännorna på toaletten i vuxenhöjd. Lite trixigt när man är sju bast och två äpplen hög. Eller satt brandsläckaren 170 cm ovanför marken, så inte ens jag som är åtminstone tre äpplen hög når den. På frågan varför de sitter så högt blev svaret "för att ingen ska använda dem förrän de verkligen behövs!". Tydligen växer barn dryga metern när det brinner. Hade jag ingen aning om.
Men idag fick jag alltså se en finfin skola. Och höra deras sprillans nya klocka när det ringde in efter rasten. Den var väldigt...effektiv. Jag hör den så att säga fortfarande.

Nu ska jag förkovra mig i de misslyckade IT-projektens underbara (?) värld innan det är dags att skalla kudden. För i morgon är det lördag. Lördag som betyder vägning och nu är det upp till bevis, är jag för första gången på mycket, mycket länge under 80 kg? Har jag för allra sista gången i mitt liv sett en åtta i början av min vikt? Jag håller tummarna - det kan väl du också göra?

Upp till bevis korpralen - upp till bevis!
(Gode Gud - jag måste sluta prata om mig själv i tredje person...)



02 september 2013

Houston - we have a lift-off!

Ja, alldeles nyss hojtade jag just den frasen ute i korridoren, skuttade ur kläderna och kastade mig in i duschen. Jag vet att det är århundradets i-landsproblem att vara utan vatten några timmar. Det är inga som helst problem i vanliga fall (vi är utan vatten minst åtta timmar varje dygn), om det inte vore för att jag precis kört 90 minuter promenad på löpbandet och sen styrketräning på det. Det gick att vrida ur min tröja efteråt, så jo, jag hade nog behövt en dusch. Men att duscha i flaskvatten funkar det med. Hjälpligt. Det är bara lite kallt... Och att tvätta mitt hår i flaskvatten skulle ta hela dan, så när vattnet väl kom tillbaka kastade jag mig alltså glatt in för en riktig dusch och återfick temperaturen i kroppen. Skönt..! Det tog max 30 sekunder från att jag hörde vattnet komma farandes i rören (ja, det låter som Niagarafallet) innan jag var i full färd att duscha...
Som sagt - dagens i-landsproblem, oh yes.

Idag hade jag mitt första möte med mina nya klasskompisar, de som jag ska skriva en rapport med. Givetvis inträffade detta möte mellan min träning och min hett efterlängtade dusch, så vi får alla vara väldigt tacksamma för att de slapp känna hur jag luktade - eftersom vi körde via Internet... Det var ett bra första möte och det känns som om vi fick ordning på allt vi behöver för att starta upp arbetet. Vi har valt att skriva om varför IT-projekt misslyckas, ett mycket intressant ämne! Jag har redan börjat röja runt efter referenslitteratur och bra källor, så det kommer nog gå utmärkt det här. Entusiasmen är det inget fel på, så att knacka ner fyra sidor tillsammans blir inga problem.

Min nedräkning till leave går snart att räkna på båda händernas fingrar, sakta men säkert kommer det allt mer nära. Jag har precis sagt upp hyresavtalet med min hyresgäst för att få tillträde till lägenheten igen i november och jag längtar väldigt mycket. Men först en härlig leave, ett sista ryck på Balkan och sen en månad på Västkusten, med världens finaste kärlek och gott om tid att träna järnet, läsa massor av böcker, plugga och ha det fint. Sedan hem till min kära lägenhet, packa upp, göra mig av med nästan alla mina kläder (hej Tradera, hej Myrorna!) och hänga in nya, fina kläder i en storlek jag inte haft på många år. Ja tack, gärna! Ego-boost när den är som bäst. Den här gången är det för resten av livet. Den här gången är det för gott.



Jag har hunnit fundera mycket på sistone, om varför man egentligen bryr sig om en person som helt uppenbarligen inte bryr sig ett dugg tillbaka, som gör att de trillar så hårt från piedestalen jag satt dem på att de borde känna det rent fysiskt, om varför man gör samma misstag flera gånger fastän man vet varje gång att det är fel och varför man känner en koppling med somliga människor som man inte kan förklara, ett ömsesidigt förstående som inte behöver påtalas, som bara finns. Det är märkligt hur det kan vara.

Om man har tid att älta, vrida och vända på saker in i absurdum när man är borta så här?

Ja, det har man. Allt för mycket.