06 september 2013

Lina hjärta löpning = sant

Jag vet att jag tjatar. Jag vet. Men det är fortfarande en grym känsla att springa. Jag. Springer. Jag!
Jag som hatat att springa, hjärtinnerligt, i princip hela mitt hittills trettioettåriga liv har jag avskytt allt som har med löpning att göra. Jag hatade det möjligen lite mindre sommaren 2007 när jag gick på ett bra schema, konstruerat och levererat av Långa farbrorn. Jag sprang å sprang å sprang. Kanske trodde jag att jag genom att följa hans schema skulle vinna hans hjärta. Hrm... Eller så inte.
Lärde mig i alla fall att man inte kan bota olycklig kärlek med löpning, för det gjorde precis lika ont i hjärtat oavsett hur många intervaller man genomförde eller hur många varv runt det där berget man sprang.

Jag släppte dock schemat i samma ögonblick som jag klev in som värnpliktig och efter det tog jag aldrig upp det igen. Då sprang jag bara om jag var jagad eller möjligtvis om nån "sköt" på mig. Knappt ens då.

Men den där sommaren -07 sprang jag mer än jag gjort tidigare, jag sprang, jobbade, sprang, jobbade. Det är vad jag minns av den sommaren, ungefär. Det onda i hjärtat och hur jag jobbade fyrtioelva kvällspass i Skutan och sprang på rasterna eftersom det var någon riktig idiot till chef som inte ville att folk (som faktiskt hade ett liv utanför jobbet) skulle jobba ihjäl sig utan att de skulle njuta av sommaren.
Idioten, det var jag det. Schemaläggning är kanske inte min starkaste sida...
Fast jag kunde ta tjänstebilen ner till ån, byta om i skåpet och bada om jag ville, när jag sprungit klart. Alltid något. Postbilar har sina fördelar.

I morse släpade T ut mig på en runda igen. Vår finfina "6-nånting-kilometersrunda". Nånting eftersom min okalibrerade fotpod till pulsklockan är lite optimistisk. Den säger 6,3 men det är nog mer strax över 6 km. Kanske. Hur som haver, vi putsade vår rekordtid från förra veckan med trettiotre (33) sekunder. Räkna kan den åtminstone, klockan alltså. Detta trots att vår uppvärmningssträcka tog på sekunden lika lång tid som vanligt. Någonstans typ halvvägs så konstaterade jag att jag hade ovanligt bra klipp i steget. Jag pratade dessutom om mig själv i tredje person, vilket mest fick till resultat att T bara garvade och ökade lite till. Han springer med skyddsväst - så avancerad är inte jag. Jag springer - det räcker för mig. Det där klippet jag inbillade mig att jag hade kan bero på att jag i morse snörade på mig sprillans, sprojlans nya löpardojor. Inte för att någon annan märker någon skillnad, det är ett par exakt lika som mina gamla. Som jag köpte i mars när vi kom ner, men som jag nu har slitit ut så att tårna tittar fram. Jag har slitit ut ett par löparskor - på löpning! (Och promenader och crosstrainer - men ni fattar) Senast jag slet ut ett par löparskor var när jag jobbade på Posten och ägnade dagarna åt att skyffla min allt för tunga kroppshydda uppochner för X antal trappor varje dag. Då slet jag ut några par varje år. Smart som jag var så använde jag först skorna till att träna i, och när de inte dög till det längre, då använde jag dem på jobbet tills de inte längre höll ihop. Jättebegåvat att kuta runt hela dagarna i utkippade dojor som tappat all form av stöd och studs för länge sedan. Att inte mina knän har sagt upp sig än är ett under...

Idag konstaterade jag att det var välinvesterade riksdaler, de nya pjucksen alltså. För det var gott om studs i dessa. Så nu har jag springa-fort-skor igen. Lagom tills att jag ska hem och bevisa för min mamma att jag faktiskt springer nuförtiden, att det inte bara är som jag säger. Hon har ju hört mig hata löpning i 31 år, så hon får faktiskt vara skeptisk. Det är okej. Nu hoppas jag bara att mitt muskelfäste i den där rackarns höften håller. För idag har jag inte ett dugg ont. Måtte det hålla i sig. Peppar, peppar och ta i trä och...

Resten av dagen har varit bra den med. Jag har fått se en alldeles nyinvigd skola, vilket väger upp lite av de eländiga skolorna jag sett tidigare. Här hade de till och med tänkt till och satt faciliteterna på en höjd som barn faktiskt kan nå. Bara en sån sak. På andra ställen har de till exempel satt kissrännorna på toaletten i vuxenhöjd. Lite trixigt när man är sju bast och två äpplen hög. Eller satt brandsläckaren 170 cm ovanför marken, så inte ens jag som är åtminstone tre äpplen hög når den. På frågan varför de sitter så högt blev svaret "för att ingen ska använda dem förrän de verkligen behövs!". Tydligen växer barn dryga metern när det brinner. Hade jag ingen aning om.
Men idag fick jag alltså se en finfin skola. Och höra deras sprillans nya klocka när det ringde in efter rasten. Den var väldigt...effektiv. Jag hör den så att säga fortfarande.

Nu ska jag förkovra mig i de misslyckade IT-projektens underbara (?) värld innan det är dags att skalla kudden. För i morgon är det lördag. Lördag som betyder vägning och nu är det upp till bevis, är jag för första gången på mycket, mycket länge under 80 kg? Har jag för allra sista gången i mitt liv sett en åtta i början av min vikt? Jag håller tummarna - det kan väl du också göra?

Upp till bevis korpralen - upp till bevis!
(Gode Gud - jag måste sluta prata om mig själv i tredje person...)



2 kommentarer:

  1. Härligt att du hittat löpningen! Hoppas tiden går snabbt så du får komma hem snart. Been there, done that...
    Håll ut, vips så är du hemma igen!

    SvaraRadera
  2. Härligt att du hittat löpningen! Hoppas tiden går snabbt så du får komma hem snart. Been there, done that...
    Håll ut, vips så är du hemma igen!

    SvaraRadera