Nijmegen 2015 - tredje gången gillt?

Hösten 2008 skadade jag min vänsterfot på en övning, inget brutet men jag slet av en muskel och någon sena, rehabiliteringen blev lång och seg men sjukgymnasten uppmanade mig att gå mycket på slätt underlag. Sagt och gjort, jag gick hem och anmälde mig till min första Nijmegenmarsch. Sexton mil på asfalt.

Sjukgymnasten hävdade att det inte var så han menat, men, han sa ju att det var bra att gå långt så…

Jag klarade marschen det året, även om jag fick kyla foten varje natt för att svullnaden skulle gå ner så jag fick på mig kängorna, jag skickade ett foto på medaljen som bevis till sjukgymnasten och av bara farten anmälde jag mig och gick året efter också, men sen var det stopp. Två år räckte, jag hade fått den lite finare medaljen med krona och fixat till mina släpspännen så den lilla kronan blänkte där också, som ett tecken att jag gått mer än en gång. Nog så, tänkte jag.

Men så bytte jag hemvärnskompani och fick höra om hur andra i kompaniet gick sina första gånger. Suget kom tillbaka. Jag hade gått enskilt båda de föregående gångerna och visst vore det kul att få gå med ett gäng. Plötsligt satt jag vid datorn med näsan tryckt mot skärmen och tryckte F5 gång på gång för att vara på hugget den där februarimorgonen då platserna släpptes. 

Min höft som bråkat under 1 ½ år hade börjat ordna till sig och tack vare världens bästa Björn kunde jag äntligen gå utan att det kändes som någon drog en kniv i höften vid varje steg. Ytterligare några månaders rehabilitering och saken borde var biff, tänkte jag och anmälde mig. 

Tanken var från början att vi skulle delta som en marschgrupp från kompaniet, men eftersom platserna gick åt som smör i solsken även i år, så hann inte alla anmäla sig innan det var fulltecknat.

I juni, när de sista avanmälningarna gjorts och deltagarförteckningen var spikad, då insåg vi att vi var för få och vår marschgrupp blev åtta individuella gångare med avsikt att gå tillsammans i stället… Det skulle komma att visa sig vara en väldigt god kompromiss. 

På olika sätt tog vi oss ner till Camp Heumensoord i skogen utanför Nijmegen. En provisoriskt uppbyggd camp som härbärgerar cirka 5000 soldater under en varm sommarvecka varje år.
Några av oss flög, någon tog bussen och en del tog bilen. På söndag kväll var vi alla samlade i det som skulle bli vårt logement. Några öl tillsammans, planering, sängbäddning, en tur på campen med obligatoriska ölstopp och sedan dags att trilla i säng.

Måndagen inleddes med obligatorisk säkerhetsgenomgång för hela den svenska kontingenten, musik framförd av Borlänge hemvärnsmusikkår och en hel del information om det som komma skulle. Efter det bar det av på utflykt för några i gänget, jag hakade på till Liberty Park och det stora muséet där, fyllt av diverse fordon, foton, berättelser och föremål från Andra världskriget. En klar upplevelse!

Tre av oss drog vidare in till stan för att äta och njuta av folklivet och på kvällen tejpades det fötter, packades packningar och funderades en hel del över vad man egentligen gett sig in på.

Tisdag
Revelj kl. 03.00, upp, på med uniformen, kolla det sista med tejpningar och packning. Vi var tysta, fokuserade och nervösa. Jag hade mörkat för alla och kanske mest för mig själv hur dåligt förberedd jag faktiskt var och hur lite jag tränat. Men jag höll god min…

Försökte få i oss lite frukost, magen protesterade högljutt. Inte normal frukosttid direkt. Packade ner lite matsäck istället.

Starten gick klockan 04.37, vi travade iväg genom Suckarnas allé för första gången.

När vi kom in till staden började det regna, vi valde att stanna och ta på oss regnkläderna men givetvis slutade det lika fort som det börjat så vi fick stanna igen, ta av oss regnkläderna bara för att konstatera att det började regna igen. Då fick det helt enkelt vara och sedan stannade regnstället i packningen resten av veckan.

När vi traskat ett tag kom solen, temperaturen steg och vid nästa rast fick det bli solskyddsfaktor på. Var femte minut sa vi skål och drack lite vatten och med jämna mellanrum slickade vi i oss lite salt för att inte vattnet skulle försvinna rakt genom kroppen.

Jag tror det var vår räddning, för ingen av oss kände direkt av någon vätskebrist under veckan.

Några små blåsor och andra krämpor gjorde sig hemmastadda i våra kroppar. Efter den sista rastplatsen fick jag ont i högerfoten, ungefär som om jag vrickat den. Den smärtan fick jag sen hantera resten av marschen och jag vet fortfarande inte vad den egentligen berodde på.

Vi höll ett gott tempo, snittade 5,58 km/h den dagen enligt min pulsklocka. Första sträckan är lång, nästan 45 kilometer.

Tog en obligatorisk öl vid Bowlinghallen, som ligger ca 3 km innan man kommer tillbaka till campen. Applåderade alla som passerade förbi och bara njöt av att sitta i skuggan och dricka något kallt… Vi marscherade hela vägen in i öltältet på campen, bjöd på show med huvud-axlar-knä-och-tådans komplett med att örfila varandra och sedan hem till logementet, av med svettig uniform, dusch, lite mat, se över skadorna och lägga ny tejp inför nästa dag innan det var dags att sova.

Onsdag
Dag två, en av de kortare sträckorna, 37 km, men också en av de mentalt jobbigaste. Här gäller det att inte tänka så mycket på att man inte ens är halvvägs, för då blir det tungt i huvudet…

På morgonen tryckte vi upp hastigheten lite för att utnyttja morgonens svalka, men redan efter en timme gjorde min högerfot så ont att jag inte riktigt kunde ignorera det längre. Vi valde att göra ett kort stopp så att jag kunde dra i mig en värktablett. I samband med detta hände Hundbajsincidenten, när chefen för andra pluton så väl klev som nära nog satte sig i en rejäl nederländsk hundbajs. Det hade vi roligt åt i flera mil, ja, egentligen resten av veckan. 
Tabletten tog udden av smärtan i foten och snart småjoggade jag för att göra ”high-five” med barnen efter vägen igen.

För ”high-five” har vi gjort några under veckan. Publiken efter vägen bjuder på musik, applåder, godis, frukt, grönsaker och många glada tillrop; ”success” – som vi lärt oss betyder lycka till. En del bjuder även på vatten, i kran, i vattenspridare eller i stora tunnor, perfekt att doppa en fältmössa, en halsduk eller ett trött huvud i för en stunds svalka.

Även andra dagen passerade vi bowlinghallen och gjorde ett stopp för något kallt att dricka. Dagens dansshow i tältet vid inmarsch blev ”Små grodorna”.
Väl hemma på logementet var det samma sak som dagen innan, dusch, översyn av skador, mat, förberedelser och en tidig kväll.

Torsdag
Tredje dagen, den med de berömda sju kullarna. Kanske inte direkt någon bergsbestigning med svenska mått mätt, men visst bjuds det på lite motlut.

Redan efter en timme fick vi dagens första rejäla skrattanfall, vi stannade eftersom Anton ansåg att hans ena fot svullnat så mycket att han behövde ta ur en innersula, men det visade sig vara så att han i den arla morgonens förvirring satt tre sockor på ena foten och bara en på den andra. Sockincidenten var ett faktum!

Vi sjöng oss uppför backarna så de försvann bakom oss utan större besvär.

Ett stopp vid den kanadensiska kyrkogården för att hedra de stupade i andra världskriget hann vi också med, det är en upplevelse att ha fått se den.

Nu började fötterna protestera rejält på flera och min förbandslåda åkte fram ur stridssäcken titt som tätt. Vi fick göra ett stopp och plåstra om Petter i ett dike, göra en liten operation och lägga en provisorisk tryckavlastning på en blåsa. Är det något man lär sig under den här veckan är det att inte vara så knusslig med att gå i närkontakt med varandras fötter… Förbandslådan som kändes lite överdrivet väl tilltagen när jag packade ner den visade sig vara nästan tom på vägen hem. Den förberedde överlever!

Någon gång under sista milen gjorde vi en liten holländsk kille lyrisk då vi tog ett gruppfoto där han fick ligga i knät på oss, han skakade nöjt hand med oss allihop efteråt.

Vi gick även och höll utkik efter Patriks pappa, som enligt SMS skulle befinna sig någonstans på vägen. Sju av oss visste inte ens hur han såg ut men vi spejade ändå, och när vi vek runt ett hörn så stod han plötsligt där, vår alldeles egna hejaklack!

Dagens öltältsdans blev Pippi Långstrump, komplett med kompanichefen som apa och allt.

Fredag

Sista dagen, ingen återvändo, nu var det bara huvudet före, in i kaklet.

”Vi ska bara gå och hämta medaljen!”. 45 kilometer på agendan.

Revelj kl. 2, okristligt tidigt. För sista gången trycka i sig två yoghurt, utsmugglade från matsalen kvällen innan. På med packningen. Avmarsch klockan 03.34 och fullt fokus.

Gruppen utökades med ytterligare en krigare och alla nio trampade iväg ut genom allén för sista gången.

Eftersom vi gick individuellt startade vi alltid i första startgruppen varje morgon och hade därför gott om tid varje dag. Vi behövde aldrig stressa för att hinna i mål i tid.
En stor fördel! Givetvis utnyttjade vi lite av den tiden till att avnjuta en öl i byn Beers.

Byn Grave bjöd på femtioelva olika sorters stenläggning, världens sämsta underlag för trasiga fötter. Det gick tungt och det gick sakta, många hade rejält ont, men meter för meter närmade vi oss Charlemange, den första målgången och platsen där man som militär får sin medalj.
Jag lovade ungefär åtta kilometer innan Charlemange att jag skulle bjuda på glass bara vi gick sista biten, så det gjorde jag, vi firade med glass från McDonalds tvärs över gatan och det var länge sedan mjukglass med lite kolasås smakat så gott. Någon i publiken kom med en flaska skumpa åt oss och den satt fint den med! Hejaklacken anslöt och strödde lovord om hur duktiga vi varit.

In på Charlemange, hämta ut medaljen, eller i mitt fall, en liten grön plutt med en trea på. Den ser ut som något man får i en leksaksautomat på ICA om man lägger i fem kronor ungefär. Värd varje meter ändå.

Vi fick äta korv, lämna packning och sen gå de sista fem kilometrarna in till det riktiga målet inne i staden. Fullt ös hela vägen in! När banderollen med ”Finish” faktiskt kom, ja, då trillade det en tår eller två. Vi fixade det, allihop, vi tog oss i mål! Den stoltheten man känner i just det ögonblicket är svår att slå.
Sen haltade vi till bussen, tog oss in på campen, avnjöt en riktigt lång dusch, packade ihop alla saker och stensomnade med ett brett leende på läpparna.

Vi ses igen 2016, då tror jag att jag ska prova det här med att träna innan också…

/Lina – som tränat 7 mil innan hon satte sina två veckor gamla kängor på holländsk mark