01 januari 2016

2015

När saker inte blir som det var tänkt, då måste man våga tänka om. Man kan inte vara ett par bara för att det är praktiskt, enkelt, ekonomiskt och hemtrevligt. Är man inte förälskad så går det inte. Han är en fantastisk människa på alla sätt och vis och jag älskar honom för den han är och för alla våra minnen.
Men ibland vill livet annorlunda.


Redan i maj, såg vi slutet på det som var vi. Många tårar och stor sorg över hur livet inte kommer att bli – men antagligen en livslång vänskap rikare. Jag rullade in i 2015 som sambo, göteborgare och Försvarsmaktsanställd. Jag rullade ut ur samma år singel, stockholmare och projektledarkonsult.
Förändringen går knappast att göra större.


Året bjöd på mängder av tårar men också många skratt. Resor har det blivit, en hel del mil har avverkats i den älskade gula bilen jag äger men det har även hunnits med en solsemester i Turkiet, en sväng i Holland och en tre veckors tripp till den amerikanska västkusten. Det är en resa som slår alla andra resor och som levde upp till exakt varenda av mina högt uppställda förväntningar. Med det bästa ressällskapet man kan ha lyckades vi bocka varje del på önskelistan.
Jag fick se Highway 1, Los Angeles, Santa Monica, Laguna Beach, Hollywoodskylten, alla stjärnorna på Hollywood Walk of Fame, Las Vegas, Grand Canyon, Death Valley, Yosemite, San Fransisco, Alcatraz, Golden Gatebron, Muir Woods… 409 mil bakom ratten och minnen jag kommer att bära med mig resten av livet.

Det har övats i gröna kläder och 2015 var året då jag fick tänja på mina gränser lite extra. Jag klev in i en utmaning genom att kliva ur min komfortzon rejält – att ta steget från ställföreträdande gruppchef till att stå framför en hel pluton och ha ordergivning, det är något jag aldrig hade trott att jag skulle göra. Den veckan lärde jag mig otroligt mycket, om vad jag kan men också vad jag inte kan. Om att våga ta beslut som inte alltid är lätta eller bekväma, att våga vara chef, att våga styra, att kliva upp när andra kliver ner, att lita på min egen erfarenhet och att det mesta går att lösa. Med mängder av intryck, blåslagen kropp och stukad tumme men med kraften av en hel pluton i ryggen fick jag lära mig att jag kan.
Nu har jag dessutom fått gå en utbildning som ger mig mer kött på benen och en helt ny trygghet i rollen och kan inte annat än längta till att övningsåret 2016 drar igång.

Jag har träffat och umgåtts med många fantastiska människor under året – men det är en särskild person som spelat en stor roll i att allt ordnat sig så bra för mig. Tack Sebastian för att du slängde ur dig ”letar du jobb i Stockholm?” på den där gräsmattan i maj. Tack för att du gick på lägenhetsvisning när jag var på Västkusten. Tack för att du kånkade och bar mina prylar vid flytten. Tack för att du är precis rätt person att anförtro den heliga materielpärmen till… Från att vara en av mina soldater till att även vara en kollega och vän. Tack!

En annan person som spelade en tung roll i mitt liv under våren var Björn. Mirakelmannen som första gången vi sågs påtalade att jag hade hållning som en makaron, att hela rehabiliteringsträningen för min onda höft kunde kastas i papperskorgen, att jag var en typisk lat cyklist med en korkad inställning till stretch och att det inte var en inflammation i höften som gjorde att jag inte kunde gå ordentligt utan korta höftböjare och en rumpa som kopplat ur och gått på semester för flera år sedan. Jag hade anmält mig till Nijmegen men kunde i slutet av januari inte gå utan att det kändes som om någon drog en slö morakniv i höften. Det fixade Björn och efter bara ett par dagars rehab var jag smärtfri för första gången på över 1,5 år. Lyckan. Tacksamheten. Det finns inte ord.

”Det gick alldeles utmärkt att gå 16 mil i Holland en gång till. Är man galen så är man.
Gjorde det ont? Svar ja. Var det värt det? Hell yeah!” – det där skrev jag 2010. Det var lika sant 2015…
När kompanichefen sista dagen på årets marsch förhörde oss på hur många mil vi egentligen tränat innan marschen och han fick gå så långt ner som 7 mil innan jag räckte upp handen, ja då skämdes jag lite.
Kanske inte den bästa uppladdningen. Men ibland kommer man ganska långt på pannben, Ipren, tejp, stretch, erfarenhet och envishet. 16 mil till exempel.
Den här gången gick jag i grupp, för första gången. Jag fick lära mig hur det är att dra när andra behöver bli dragna, att bli dragen när man har en svacka, att gemenskapen av andra, sångerna, berättelserna och den viktiga känslan av samhörighet lyfter erfarenheten och stoltheten av den gemensamma prestationen ytterligare.
2016 är det hundraårsjubileum och förmodligen ett helt galet party – jag kommer att vara mer redo än någonsin.



Flytten är ett kapitel för sig. Från att bostadsrättsföreningen sa nej och överklagan togs till Hyresnämnden som sa ja, till att flyttbilen var ett ostädat vrak till att slutligen vara på plats med alla saker. Med tavlor på väggarna, böcker i bokhyllorna, en säng att sova i. Det var många som var inblandade och som kämpat hårt och burit tungt för att hjälpa mig. Stort TACK, för att ni ställt upp. Isabel, Niklas, Lasse, Jocke, Sebastian, Gunnar, mamma och pappa – det har varit guld värt!

Årets partaj är utan tvekan vintermiddagen med kompaniet. Med den noga utvalda klänningen från USA som satt som en smäck, med sminkhjälp av fina systerdottern, med champagnekalas i nya lägenheten med några av de viktigaste människorna i mitt liv innan, med en stadig arm att hålla i på det halkiga parkettgolvet och med de finaste vänner en människa kan ha, i likadana t-shirtar på efterfesten. Från början till slut en fantastisk kväll.

Julen firades i Torsåker, hos mamma och pappa. Med en pappa som fick cellgiftsbehandling två dagar före julafton med allt vad det innebar. Trots att det här varit ett kämpigt år för mig med allt som förändrats är det ingenting mot den striden som min pappa för mot cancern, eller det tunga lass min mamma drar där hemma. Jävla cancer. Jävla, jävla skit. Det finns inget att säga som gör det bättre och det finns ingenting att göra mer än att hålla tummarna och att be. Be en liten bön att det blir bättre. Och att försöka vara stark.

Så. Årets låt, som sammanfattar 2015 på bästa sätt, var inte svår att välja. Det blev givetvis Rachel Platterns ”Fight song”.
“This is my fight song
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me.”


Så är det.
I’ve still got a lot of fight left in me.

2016 – du vet vad vi sagt. Det här är mitt år. Vårt år.
Livet, vad du än har planerat
för mig, jag är beredd.
Nu kör vi.


Instagram - #2015BestNine

1 kommentar:

  1. Goaste nytt år �� Och all lycka till dej finaste Lina
    Kramar Thomas

    SvaraRadera