20 oktober 2017

Pappa

Texten jag läste i kyrkan på min pappas begravning 171020.

Karl Gunnar ”Kalle” Karlsson

Född i Ljungaverk, Medelpad, 26 januari 1940.
Idrottsintresserad genom hela livet, var själv duktig orienterare, skidåkare och bandyspelare.
Var inte de stora känslornas man, men fick alltid tårar i ögonen när det gick bra för svenska idrottare.
Framför allt om det var någon av favoriterna, som Torgny Mogren, Charlotte Kalla eller Leksands IF.
Eller, för den delen, om det gällde någon av hans egna barnbarns framgångar, då kom tårarna alltid.  
Han har varit en hängiven supporter till sin fru, sina barn och barnbarns framfarter genom livet, på Öppet spår, dansuppvisningar, innebandyturneringar, cykeltävlingar, tennismatcher och allt annat galet vi hittat på. Inget har varit för svårt, inget har varit omöjligt, aldrig att han sagt att det var en vansinnig idé. Han har bara vallat skidor, smörjt cykelkedjor, packat bilen och sen följt med på det ena upptåget efter det andra. Land och rike runt.  
Redan som liten lärde han mig att läsa karta och att orientera. Det, i kombination med att jag ärvt åtminstone en liten del hans osvikliga lokalsinne, har räddat mig många gånger, på hemvärnsövningar, utlandsinsatser och resor. Han hade en oerhörd förmåga att läsa in en karta innan han satte sig i bilen för att köra långt, och sen köra precis rätt, helt ur minnet.
Vi har sett Vasaloppet från första parkett efter att han tittat upp i en tyst och mörk skog och sagt, ”här tror jag blir bra” och sen backat upp på någon liten skogsväg, så att vi plötsligt stod nästan mitt på skidspåret.
När vi sedan deltog i något lopp, ja, då gjorde han precis så där. Dök upp längs banan när man minst anade det och hejade på, för att sedan dyka upp igen lite senare, vid någon ny plats där han räknat ut att man skulle passera. Han visste precis när det var dags att speja, för det hade han också kalkylerat. ”Nu kommer hon snart”, kunde han säga, när vi väntade på mamma som sprang Lidingöloppet, precis innan hon dök upp i skogen.
När jag var liten var det bästa jag visste att följa med till hans jobb och åka med i hans postbil varje lov. Han jobbade över 48 år som brevbärare, han började i Laxå den 19 juli 1956 och var inneboende hos en dam där, jobbade sedan i Gävle, sorterade post på tåg, jobbade i Storvik och i över 20 år körde han på ett och samma lantbrevbärardistrikt utanför Hofors. Han var alltså en välbekant figur hos alla med postnummer 813 91, och när jag växte upp och träffade jämnåriga som bodde på hans runda, så insåg jag att han var något av en ikon, att de stått vid sina brevlådor och väntat på honom under sin uppväxt, för att få ta emot posten och snacka lite, så som han gärna gjorde. ”Är det din PAPPA?!” fick man höra, med ett visst avund i rösten.

Ja, det var min pappa. Min älskade, älskade pappa. Snäll mot allt och alla, alltid. På de trettiofem år, fyra månader och 11 dagar jag hade förmånen att ha honom hos mig, så bråkade vi inte en endaste gång och jag har aldrig sett honom arg. Enda gången han var lite hård, det var när vi åkte Kortvasan ihop och jag, som avskyr alla typer av nedförsbackar på skidor, fick höra; ”Tar du av dig skidorna och GÅR ner – då… då åker jag ifrån dig!”. Det var det värsta han kunde komma på, till sin då 23 år gamla dotter.
Jag kommer att sakna ditt visslande pappa, ditt glada ”tjena Lina!” i telefon, att dansa bugg i köket och jag kommer att tänka på dig varje gång det är trav, skidåkning, en riktigt fin fotbollsmatch eller Dag-Ottobuskis på TV, och tänka – det här skulle min pappa ha gillat.


Tack pappa, för allt.