Intervjun avklarad. Känns inte som om den gick katastrofdåligt i alla fall.

Fyra personer i telefonkonferens från Sverige, det var en intressant upplevelse.

Nu väntar vi. Två veckor tar det.
Lååånga två veckor..

Kanske bäst vi fortsätter hålla tummarna?

I morse bestämde jag och chefen att det är färdigrosslat och färdighostat. Slängde oss i bilen och körde till svenska campen och sjukan där. Sjukmönstrade och kom, efter i det närmaste löpande band behandling eftersom vi har samma symptom, ut med varsin flaska hostmedicin, varsin flaska nässpray och en ask Alvedon. Nu järnspikar.
Tog varsin "hutt" direkt, och det må vara enbart psykiskt, men jag hostar betydligt mindre nu i alla fall.
Alltid något! Kanske jag slipper vakna i natt av kvävningskänslor när halsen slemmat ihop och jag inte kan andas. ;)

Efter det har vi varit på vägarna och farit, pratat en massa tok i vanlig ordning, vi skulle lätt kunna ställa upp i SM i värdelöst vetande, för sånt är vi riktigt bra på.
Hann med en sväng i civila kläder i Makedonien också, och det där värdelöst vetande är ju något vi har gemensamt som sagt, vilket slutade med att vi såg ett bygge, blev intresserade, gick dit, glodde på en skylt på makedonska, försökte traggla oss fram till var det var de byggde och lyckades tillslut. Tror vi i alla fall...
Fortsatte med en liten shoppingrunda där jag bara köpte saker jag behövde (schampoo och balsam!), vilket är ovanligt för att vara jag.. ;)

I morgon är det dags för samtalet jag är nervös för, telefonintervjun. Naturligtvis har nätet för inkommande och utgående utlandssamtal brakat ihop på min camp, med min vanliga tur, så har fixat en paniklösning med personalchefen på svenska campen. Phuhuu. Åker dit och lånar hans kontor och deras lina helt enkelt. Tur!

Nu ska jag gå ut och promenera lite, försiktigt, ska inte träna så mycket med den här hostan, visade det sig. Höpp. Hade jag ju kunnat gissa, om jag tänkt, vilket jag inte är så känd för. :)
Benet är efter en intensivbehandling med liniment, bandage och värme, = inlindad i en filt hela natten, ganska mycket bättre. :)
Måste gå en vända och försöka rensa skallen, för just nu snurrar det eventuella arbetsintervjufrågor och tillhörande bra respektive dåliga svar i huvudet..

Snurr-snurr-snurr....

Alltså, jag skulle vilja lämna tillbaka den här förkylningen. Till nån. För jag är trött på den nu! Jag har host-snörvel-snor-ontihalsen-kraxat i två veckor snart.
Halsen känns som ett sandpapper varje morgon. Visserligen lättar det lite framåt dagen när man hostat igång, men uuh. Jag är färdig med den här sjukan nu!
Och till råga på allt skräp har jag dragit på mig nåt som verkar väldigt likt benhinneinflammation i höger ben, vilket gör oohohohont.

Naturligtvis hindrade inget av det där att jag i morse klev upp kl 5.30, drog på mig träningskläderna och gick ut på två varv runt campen med stavarna.
Det jag INTE räknat med var att jag skulle få pressa upp ytterdörren eftersom det kommit en decimeter nysnö i natt. Tung, blöt nysnö. Igår hade vi vårväder och barmark. Cirkus Kosovo. Man orkar inte ens bli förvånad längre.

Har ägnat dagen åt att skriva checklistor och instruera de som ska ta över mitt jobb när jag slutar (nästa vecka!). Känns märkligt.
Ikväll lämnar chefen över stafettpinnen och sen ska vi liksom bara glida med. Monitorera. Ge goda råd. Fötterna på skrivbordet och tankarna på annat håll.
Eller nåt. :)

Ser fram emot intervjun på onsdag med skräckblandad förtjusning.
Håll tummarna från kl 9!

Bjuder på några bilder:

På vift med stora bilen.

Österikiskt svar på vakthund..!

"Om vi gör så här, är vi söta då?!"

Svenska campen i vinterskrud.

Ops! Lär ju bli några tior det där. :) Västerås Centralstation.

Och det är för övrigt klargjort att jag inte lärt mig nånting:
har anmält mig till Nijmegen.

Igen. :) Sexton mil på fyra dagar. Vilket suveränt sätt att spendera sina stackars fattiga semesterdagar!

Först händer det ingenting. Sen händer det... ingenting.

Och sen. Sen drar nån ur proppen.

.förlängning
.arbetsintervju inbokad (på telefon) den 17:e
.förfrågan om ny mission

Någon drog ur proppen och jag bara ler. :)

Idag flaggar vi på halv stång och alla våra tankar är hos våra vänner och kollegor i Afghanistan.

Igår var det en tung dag av väntan, eftersom jag har flera kollegor från min förra misson där, jag har bästa E, min fd. plutonchef och lumparkompisen BK på plats och innan namnen släpptes hann man oroa sig väldigt, väldigt mycket men nu vet jag att de är fysiskt okej.

Läs mer på: http://www.mil.se/sv 

Mina djupaste sympatier till de familjer som förlorat sina söner.

Det är lördag. Ni som känner mig vet vid det här laget vad det betyder.

stresstresstresstress!

Men nu är jag på en lång körning till svenska campen och ska strax avnjuta fältartisternas slutspelning. Wheehoo!
Vi har "släpp-out" också, dvs får ha utsläppt hår, total dekadens, men ack så trevligt.

Är dock trött i skallen efter senaste dagarnas jobb - körningar - spelningar - för lite sömn. Men i morgon är det sööööööööndag och jag har ledigt nästan hela dagen! Ack så trevligt.

Dagens citat; "Du! Nu igen? Åkte inte du... typ nyss?" - folket i opsroom på svenska campen efter att jag uppenbarat mig för fjärde gången idag.

Skytteltrafik är bara förnamnet.

Man kan ha dåliga dagar, men inte hur länge som helst.

Idag har jag ett leende från öra till öra.
Drog till finska campen efter jobbet och lyssnade på svenska fältartisterna som är här och spelar, de rockade loss ordentligt..!
Och jag fick jämfotahoppa och klappa takten och sjunga med så att jag nästan inte hade någon röst kvar. Mee liiike!
Så nu laddar vi för lördagens finalspelning... :)

Nu ska jag försöka sova, dock är jag LITE för uppe i varv så vi får se hur det går.

Och jag har hittat en ny text att citera.

"This time, I wonder what it feels like
To find the one in this life, the one we all dream of
But dreams just aren't enough
So I'll be waiting for the real thing, I'll know it by the feeling
The moment when we're meeting, will play out like a scene
Straight off the silver screen
So I'll be holding my breath, right up 'til the end
Until that moment when, I find the one that I'll spend forever with

Cause nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me like that
Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there

Tonight, out on the street, out in the moonlight
And dammit this feels too right, it's just like déja vu
Me standing here with you
So I'll be holding my breath, could this be the end?
Is it that moment when, I find the one that I'll spend forever with

Cause nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me like that
Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there

You can't give up, (when you're looking for) a diamond in the rough (cause you never know)
When it shows up, (make sure you're holding on)
Cause it could be the one, the one you're waiting on
Cause nobody wants to be the last one there
And everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me, oh

Nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there
Nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there"

I.År.Väljer.Jag.Kärleken!

För nästan exakt två år sedan citerade jag Sunrise Avenue, bröt ihop och kom igen, över dig. Det var första gången jag erkände vad jag egentligen kände, och svaret var samma då som det varit hela tiden.

Så jag gör samma sak igen. Citerar alltså.

"This is the end you know
Lady, the plans we had went all wrong
We ain’t nothing but fight and shout and tears

We got to a point I can’t stand
I’ve had it to the limit; I can’t be your man
I ain’t more than a minute away from walking

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
I slowly realized there’s nothing on our side

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad

Another night and I bleed
They all make mistakes and so did we
But we did something we can never turn back right

Find a new one to fool
Leave and don’t look back. I won’t follow
We have nothing left. It’s the end of our time

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
There’s no more rabbits in my hat to make things right

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave the mess behind
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad"

Så är det.

My limit.

Leave.
Won't follow.
Fairytale gone bad.

Så är mitt humör nu. Upp, ner, upp, ner.
Dagen har bjudit på mycket bra, så förutom det faktum att det känns som om någon vrider runt en kniv i hjärtat på mig med jämna mellanrum har den varit okej. Jag sov nästan ingenting i natt dock.

Är medveten om att det var det här jag behövde, även om det inte var det smidigaste sättet så var väl ett uppvaknande av den här kalibern ungefär det som skulle till. Ägnade nattimmarna åt att radera nummer, radera mail, radera sms, radera bilder, radera mms, radera msnloggar, riva sönder saker och.. ptja. Städa.
Välbehövligt och lite, lite som en befrielse.

Har varit ute på vägarna, tappade fästet i halkan med bamsebilen och det var ju en upplevelse. Det är mycket tyngd i den bilen, så det var tur att det gick sakta så det gick att parera enkelt.
Större delen av dagen har jag suttit och läst en bok, så hårt har jag haft det. Kört en stund - läst bok - kört en stund - läst bok.
När jag kom tillbaka hade jag en lapp på dörren att jag skulle höra av mig till kontoret som sköter boendet och jag knatade dit, bara för att få veta att jag måste flytta. IGEN. Det är ju bara tredje gången. Jag. Blir. Så. Trött. Jag satte upp mina bilder på väggarna igår, i morgon måste jag ta ner allt igen. Jag gick hem och satt på min säng och grät, av sömnbristen mest tror jag.

Men, det kom en oväntad halv lösning på det problemet. Jag har numera en egen barack. På en annan camp. Inte den svenska utan en tredje camp.
Eftersom jag fått förlängning av mitt kontrakt, det blev klart idag, så när min nuvarande chef åker hem flyttar jag över och börjar jobba åt en annan chef. Så jag har numera tre boenden, på svenska, här och på den tredje campen.
Detta gör att jag redan i morgon kan börja flytta över allt som jag inte använder dit och slipper på så vis flytta mina saker runtruntrunt de kommande tre veckorna, som jag gör just nu.
Och jag har bestämt mig för att flytta dit alla mina bilder, mina böcker, mina tidningar och all grön utrustning jag inte använder. Enklast så.

Jag har varit dit och blivit mottagen med stora famnen, så jag kommer nog att trivas väldigt bra. Och med en timmes varsel eller två, så fixade de alltså en egen hytt åt mig. Bara så där. Vilken service...

Så, förlängning, det betyder sex veckor extra innan jag kommer hem.
Sex veckor att läka ihop och fundera och ta reda på vad jag vill.

Jag klagar inte.

Köpte en tidning när jag var hemma senast, Kattis & Company. Fastnade för en krönika av Tilde de Paula, som jag gillade.
Hon beskriver hur hon numera, varje nyårsafton, lovar sig själv att bli lite bättre än det gamla året. Lite bättre på… Ja, vadsomhelst.
Lite bättre människa. Lite bättre på att möta människor.

I år har hon lovat att bli modigare, i kärlek, att inte ”vända ryggen till kärleken när den kommer, för att jag hellre flyr än sätter ytterligare ett plåster på mitt hjärta.” För att citera henne själv.
Klokt sagt.

Själv har jag efter att ha varit singel i fyra år vant mig ganska väl med ensamheten.
Färden har inte varit tråkig, det har passerat människor i mitt liv, och nog har jag provat, trillat och plåstrat om det där hjärtat några gånger. Ibland har samma person passerat flera gånger och jag har plåstrat allt eftersom. Ensamheten har dock fört med sig möjligheten att göra precis vad jag vill, jag har gjort nya saker, jag har rest, jag har jobbat utomlands, jag har utvecklats och jag har lärt mig massor. Jag ska inte säga att jag är färdig, men jo, det känns som om jag varit ensam färdigt. Jag har sörjt det jag miste och jag har lärt mig vad jag önskar mig av tvåsamheten.

Den person som varit mest rädd om mig men ändå orsakat de flesta plåstren, är han som är svårast att glömma och svårast att komma över.  Han har alltid varit noga med att påpeka att han inte vill göra mig illa och varje gång säger jag att det inte är någon fara.

Och varje gång faller jag handlöst.
Det hjälper inte att åren går. Det hjälper inte att han gång på gång avvisar mig.
Det hjälper inte att han, som idag, berättar hur kär han är, i någon annan.

Eller?
Är det nu jag ska släppa taget? Är det nu jag ska inse att jag faktiskt gråtit över samma person i snart tre år? Utan att vi någonsin kommit någonstans?
Är det nu jag ska sluta hoppas och tro att det någon gång ska vända? Inse att har det inte vänt de senaste åren så lär det aldrig göra det heller?

Är det nu jag ska sätta plåster på hjärtat och börja om?

Ja. Det är det. Jag säger som Tilde;
"Nu är det dags. I år vågar jag mig ut igen. Och i bästa fall in. In i ett förhållande. Jag har tänkt att jag inte behöver någon annan. Att jag klarar mig själv. "Ensam är stark" har jag tänkt, och spänt mina späda muskler. Men hur skönt det än är att ha kontroll över sitt eget liv så är alternativet bättre. Jag ser fram emot ett år av kärlek. När det svartvita blir till fullfärg. När dofter och smaker återvänder. I år väljer jag kärleken."

Så, kära, älskade. Jag har sagt det förrut och aldrig klarat av att hålla det, men nu lovar jag. Jag önskar dig all lycka i hela världen och lite till, det vet du och du kommer alltid vara en stor del av mitt liv, men nu, nu är det dags för mig att gå vidare.

För i år, i år väljer jag kärleken!